Distansavtalslagen, vägledande beslut 2014-06843

Fråga om konsument blivit kontaktad utanför affärslokal och om näringsidkarens informationsplikt vid utövande av ångerrätt. Beslut 2015-07-10; 2014-06843.

EO begärde att få ångra ett avtal om köp av en mobiltelefon med tillhörande abonnemang.

När hon passerade företagets butik blev hon bjuden på en tablettask av en av företagets anställda som stod utanför butiken. Hon blev lurad att gå in i butiken och köpa en mobiltelefon med tillhörande abonnemang. Hon blev inte upplyst om köpvillkoren. När hon dagen därpå ville lämna tillbaka telefonen vägrade företaget godta returen eftersom kartongen var öppnad. Hon har fått flera fakturor som hon motsätter sig att betala.

Företaget motsatte sig kravet. EO kom in i butiken och företagets säljare presenterade en telefon för henne. Företagets säljare skrev ut köpeavtalet och gick igenom det med EO som sedan skrev under avtalet. Säljaren erbjöd sig därefter att hjälpa EO med att utföra nödvändiga installationer och upplyste henne om att det skulle innebära att hon förlorade rätten till öppet köp.

Allmänna reklamationsnämnden gjorde följande bedömning

Det nämnden ska ta ställning till är om EO har ångerrätt enligt lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen).

Före den 13 juni 2014 omfattades endast distansavtal och hemförsäljningsavtal av distansavtalslagen. Den 13 juni 2014 ändrades lagen i syfte att genomföra EU:s direktiv 2011/83 om konsumenträttigheter. Förutom distansavtal gäller lagen nu alla avtal som träffas utanför en näringsidkares affärslokaler. Lagen gäller också om avtalet träffas i näringsidkarens affärslokal i omedelbar anslutning till att konsumenten kontaktats av näringsidkaren på någon annan plats där de samtidigt varit närvarande (1 kap. 2 §).

Syftet med att avtal utanför affärslokaler omfattas av lagen och av dess ångerrätt är att en konsument som befinner sig utanför en affärslokal kan stå under potentiellt psykologiskt tryck eller ställas inför ett överraskningsmoment (se skäl 21 i EU-direktivet).

Nämnden konstaterar att avtalet träffades i företagets butik. EO gör gällande att hon blev bjuden på en tablettask av en säljare från företaget, som stod utanför företagets butik. Företaget har inte invänt mot påståendet. Nämnden anser att det är utrett att EO och säljaren samtidigt varit närvarande utanför företagets affärslokal och att EO i nära anslutning till detta gick in i butiken och träffade avtalet. För att distansavtalslagen ska vara tillämplig krävs också att EO "kontaktats" av näringsidkaren.

Lagens förarbeten ger inte någon närmare vägledning till hur begreppet "kontaktats" ska förstås. Viss ledning ges dock i det EU-direktiv som är upphov till bestämmelsen. I artikel 2 punkt 8c anges att konsumenten personligen och enskilt ska ha tilltalats av näringsidkaren. I den icke bindande vägledning för tillämpningen av direktivet om konsumenträttigheter som DG Justice inom EU-kommissionen publicerade i juni 2014 anges att näringsidkarens erbjudande ska riktas mot en särskild konsument för att bestämmelsen ska gälla. Ett exempel på detta är att en näringsidkare kontaktar en konsument på gatan med ett erbjudande om att teckna en prenumeration på en tidskrift. Ett exempel på det motsatta är att en näringsidkare delar ut reklambroschyrer utan att särskilt rikta sig mot enskilda konsumenter (se s. 16 i vägledningen).

Att enbart erbjuda förbipasserande konsumenter reklamblad eller gåvor, såsom tablettaskar, för att locka in dem i en butik kan enligt nämndens bedömning inte anses innebära att en sådan kontakt tas som gör att bestämmelsen ska gälla. I ärendet framgår dock att mötet mellan EO och säljaren varit mer individualiserat än så. Enligt nämndens bedömning riktade sig säljaren till EO på ett sätt som innebar att hon i vart fall kände sig övertalad att gå in i butiken, vilket enligt nämndens bedömning innebär att EO blivit kontaktad av företaget på det sätt som avses i distansavtalslagen.

Detta innebär enligt nämndens bedömning att avtalet mellan EO och företaget ska anses vara ett avtal utanför affärslokaler och att bestämmelserna om ångerrätt i distansavtalslagen är tillämpliga.

En konsument har rätt att frånträda (ångra) ett avtal genom att lämna ett meddelande om detta till säljföretaget (näringsidkaren) inom 14 dagar från leveransen (2 kap. 10 och 12 §§). Om konsumenten ångrar köpet ska han eller hon på egen bekostnad lämna tillbaka varan till näringsidkaren, som därefter ska betala tillbaka köpesumman (2 kap. 13-14 §§).

Före lagändringen 2014 fick konsumenten utöva ångerrätten endast om konsumenten hållit varan "i väsentligen oförändrat skick". Att det förbehållet avskaffades är en följd av att EU:s direktiv 2011/83 om konsumenträttigheter genomförts i svensk rätt, bl.a. genom ändringar i distansavtalslagen. Numera kan konsumenten ångra köpet även om han eller hon använt eller till och med skadat varan. Men konsumenten kan bli skyldig att ersätta näringsidkaren för varans värdeminskning, om värdeminskningen beror på att konsumenten hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion (2 kap. 15 § 2). Om avtalet avser en tjänst kan konsumenten bli skyldig att ersätta näringsidkaren för en proportionell andel av det avtalade priset för tjänst som utförts innan konsumenten utövade ångerrätten (2 kap. 15 § 3).

En förutsättning för konsumentens ersättningsskyldighet är att näringsidkaren innan avtalet ingicks informerade konsumenten om ångerrätten och villkoren för att utöva den.

EO återvände till butiken dagen efter hon träffat avtalet och begärde att få frånträda avtalet. Hon har alltså i rätt tid meddelat att hon ville utnyttja ångerrätten. Företaget har inte lämnat någon information om ångerrätten till EO och har därför inte rätt till ersättning för vare sig värdeminskning av mobiltelefonen eller för att abonnemanget använts.

Det innebär sammanfattningsvis att EO har rätt att ångra avtalet och få tillbaka vad hon betalat för mobiltelefonen och abonnemanget mot att hon lämnar tillbaka mobiltelefonen.