Elektronik vägledande beslut 2014-07945

Fråga om köparen av en dator vars syfte var att generera s.k. kryptovaluta var att anse som konsument eller näringsidkare. Beslut 2015-05-26; 2014-07945.

VJ begärde att få ångra eller häva köpet av en dator avsedd att generera kryptovaluta. Han anförde att han köpt datorn i egenskap av konsument, inte i näringsverksamhet.

 Bolaget begärde att ärendet skulle avvisas. Bolaget anförde i huvudsak följande. Den köpta produkten har ett enda syfte; att generera digital valuta till användaren, d.v.s. att denne ska tjäna pengar. Produkten kan inte användas på annat sätt. Ändamålet med den verksamhet VJ avsett att bedriva är således av ekonomisk natur. Varans karaktär är dessutom i sig ämnad för yrkesmässighet. VJ har vidare godtagit företagets allmänna avtalsvillkor. Där anges det i punkt 1.2 att produkten endast är avsedd för näringsverksamhet och att köparen accepterar att köpet skett i ett sådant syfte. Eftersom VJ följaktligen inte är konsument saknar nämnden behörighet att pröva ärendet. Det finns ingen ångerrätt vid köp av den här typen av produkter, eftersom priset på produkten beror på sådana svängningar på marknaden som näringsidkaren inte kan påverka. VJ har inte på annan grund rätt att häva avtalet.   

Allmänna reklamationsnämnden gjorde följande bedömning

Enligt 1 § förordningen (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden ska nämnden bl.a. pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan nyttighet som näringsidkaren har tillhandahållit konsumenten.

Med begreppet konsument avses i förordningen, liksom den konsumenträttsliga lagstiftningen i övrigt, en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Avgörande är således den enskilde konsumentens huvudsakliga syfte vid köpet. Huvudsaklighets-kravet innebär att man vid ett avtal om en produkt som konsumenten avser att använda både privat och i näringsverksamhet får göra en bedömning av vad som är det huvudsakliga ändamålet med köpet.

Begreppet näringsidkare definieras i nämndens instruktion och lagstiftningen på området som en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. Av förarbetsuttalanden i olika lagstiftningsärenden framgår det att med näringsverksamhet avses verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Detta innebär i sin tur att det ska finnas en viss varaktighet och omfattning. I praxis har kraven på omfattning och varaktighet satts ganska lågt. Det krävs inte att verksamheten går med vinst eller att det varit avsikten eller att verksamheten bedrivs på heltid. Även en verksamhet som i ett skatterättsligt perspektiv klassificeras som hobbyverksamhet kan betraktas som näringsverksamhet i konsumenträttsliga sammanhang. 

Nämnden har i sin praxis tidigare funnit att varor som köps för att användas senare i någon form av förvärvssyfte anses inköpta för att användas i näringsverksamhet. Exempelvis har köp av djur som i vart fall delvis avsetts för avel inte betraktats som konsumentköp.

Köp i investeringssyfte eller för vidareförsäljning kan vara att betrakta som konsumentköp. Av betydelse är därvid faktorer som omfattningen och varaktigheten av verksamheten samt om vidareförsäljningen ska ske direkt eller när konsumenten inte behöver varan längre.

Den konsumenträttsliga lagstiftningen är i allt väsentligt tvingande till konsumentens fördel. Det innebär att konsumenten inte kan avstå från sina rättigheter enligt lagstiftningen i förväg, exempelvis redan i köpeavtalet. Benämningen av ett avtal eller förekomsten av standardvillkor av det slag som finns i det nu aktuella avtalet är således inte avgörande för om köparen är att betrakta som konsument eller ej. Sådana omständigheter kan dock få betydelse vid den bedömningen. 

VJ har alltså köpt en kraftfull dator som är konstruerad för att kontinuerligt generera s.k. kryptovaluta. Såvitt framkommit kan datorn inte användas till något annat än att generera valuta. Valutan kan i sin tur bara användas som handelsvara, betalningsmedel eller investeringsobjekt. Det är således inte fråga om en vanlig konsumentprodukt. Syftet med köpet måste enligt nämndens mening mot den bakgrunden antas vara att generera en inkomst, antingen i form av intäkter från försäljning av kryptovalutan eller genom att bygga upp ett innehav av kryptovaluta i sig.

Som nämnts är det visserligen inte uteslutet att privatpersoner som ingår avtal i investeringssyfte eller för vidareförsäljning ses som konsumenter. Den verksamhet som datorn ska användas i är dock enligt nämndens mening av sådan art och omfattning att den normalt sett är att betrakta som näringsverksamhet. Det har inte framkommit någon omständighet kring detta köp som innebär att VJ likväl är att betrakta som konsument.

Slutsatsen av det anförda är att tvisten inte är en konsumenttvist. Nämnden är då inte behörig att pröva ärendet.

Nämnden avvisade ärendet.