Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.