Vanliga fall hos ARN

Konsumenten hade ett avtal om ett visst utbud av kanaler. TV-leverantören ändrade sedan detta och konsumenten ville då få tillbaka vad som betalats för tjänsten. Nämnden konstaterade att det framgick av avtalsvillkoren att företaget hade rätt att ändra innehållet och att konsumenten hade godkänt dessa villkor när avtalet ingicks. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-20086

Köp av tjänst

Konsumenten köpte en bil som det visade sig vara fel på. Parterna träffade en överenskommelse om att dela 50/50 på kostnaden. Konsumenten vände sig sedan till nämnden och ville få ersättning för resterande halva. Nämnden konstaterade att parterna via en mejlväxling hade träffat en överenskommelse och att konsumenten inte hade haft några invändningar mot den då. Konsumenten var därför bunden av den.

Änr 2020-25951

Köp av tjänst

Resenärerna som bodde i Sverige hade enbart köpt inkvartering under en vecka på hotell i Spanien. Fråga var alltså inte om någon paketresa. De var inte nöjda med standarden och begärde därför att få ersättning av hyresvärden, dvs. hotellet. Nämnden prövade inte ärendet eftersom svensk lag inte var tillämplig på tvisten.  För avtal som gäller hyra av fast egendom ska som utgångspunkt lagen i det land där egendomen är belägen tillämpas. Om avtalet gäller hyra av fast egendom för tillfälligt bruk i högst sex månader i följd ska dock lagen i det land där hyresvärden har sin vanliga vistelseort tillämpas. Detta förutsatt att hyresgästen är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i samma land.

Änr 2014-07855

Reseärenden

Resenärerna som bodde i Sverige hade enbart köpt inkvartering under en vecka på hotell i Spanien. Fråga var alltså inte om någon paketresa. De var inte nöjda med standarden och begärde därför att få ersättning av hyresvärden, dvs. hotellet. Nämnden prövade inte ärendet eftersom svensk lag inte var tillämplig på tvisten.  För avtal som gäller hyra av fast egendom ska som utgångspunkt lagen i det land där egendomen är belägen tillämpas. Om avtalet gäller hyra av fast egendom för tillfälligt bruk i högst sex månader i följd ska dock lagen i det land där hyresvärden har sin vanliga vistelseort tillämpas. Detta förutsatt att hyresgästen är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i samma land.

Änr 2014-07855

Reseärenden

Konsumenten begärde betalningsbefrielse för vagnskade- och trafikförsäkringssjälvrisk.

Vid en kollision mellan två bilar är utgångspunkten att respektive försäkringstagare har rätt till ersättning ur sin egen vagnskadeförsäkring eller vagnskadegaranti, med avdrag för avtalad självrisk. Det finns ingen laglig rätt att slippa stå för självrisken i förhållande till sitt eget försäkringsbolag. En försäkringstagare som anser att föraren av den andra bilen vållade kollisionen ska i stället vända sig till det försäkringsbolag där den andra bilen är trafikförsäkrad för att få ut ersättning för sin betalda självrisk samt skälig ersättning för eventuella andra nödvändiga merkostnader som uppkommit till följd av trafikskadan.

Det förekommer i försäkringsbranschen att vagnskadeförsäkringsgivare lämnar frivillig så kallad förskottsservice med utgångspunkt i den så kallade återkravsöverenskommelsen. Det innebär i att vagnskadeförsäkringsbolaget förskotterar självrisken åt sin försäkringstagare och sedan kräver den andre förarens trafikförsäkringsbolag på beloppet. Denna typ av service bygger dock på en överenskommelse mellan vissa försäkringsbolag och är inte en del av själva försäkringsavtalet. Nämnden kunde därför inte rekommendera försäkringsbolaget att ersätta konsumentens skada utan vagnskadesjälvrisk, oavsett vem som kunde anses ha vållat trafikskadan.

Av villkoren för trafikförsäkringen framgick att trafikförsäkringen gällde med en grundsjälvrisk. Försäkringstagaren behövde dock inte betala någon självrisk om hen kunde visa att en annan person än hen själv eller föraren vållat skadan och försäkringsbolaget inte kunde visa att försäkringstagaren eller föraren varit medvållande.

För att försäkringstagaren skulle få slippa betala trafikförsäkringssjälvrisk måste hen alltså kunna bevisa att en annan person än hen själv eller föraren av hens bil vållade skadan. Nämnden bedömde att konsumenten inte förmått visa att någon annan än föraren av hens bil var vållande till skadan. Konsumenten var därför skyldig att betala trafikförsäkringssjälvrisk i enlighet med försäkringsvillkoren och nämnden avslog därmed kravet.

Änr 2021-00114

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde försäkringsersättning för självrisk efter en vattenskada. Försäkringsbolaget gjorde gällande att maximal ersättning var 6 000 kr, medan konsumenten ansåg att maximal ersättning var 25 000 kr på grund av den information som försäkringsbolaget lämnat till honom.

Det var ostridigt att självrisken reducerats i enlighet med de mellan parterna gällande villkoren. Tvisten gällde om det fanns anledning att rekommendera försäkringsbolaget att utge ersättning utöver vad som följde av villkoren.

Nämnden ansåg att beloppsbegränsningen till 6 000 kr vid vattenskada orsakad av läckage var en väsentlig inskränkning av försäkringsskyddet. Sådana väsentliga inskränkningar bör tydligt framhållas i marknadsföringsmaterial och förköpsinformation. Enligt nämndens bedömning fanns det i förköpsinformationen och övrig information från försäkringsbolaget som konsumenten hänvisat till inte någon tydlig information om begränsningen. I det marknadsföringsmaterial som konsumenten fogat till sin anmälan fanns formuleringar som inte kunde förstås på annat sätt än att självrisken vid läckageskada ersattes fullt ut upp till beloppet 25 000 kr, det vill säga att den enda begränsning som förelåg var att självrisker över 25 000 kr inte ersattes. Nämndens slutsats var därför att försäkringsbolaget inte lyft fram den aktuella inskränkningen på ett tillräckligt tydligt sätt i förköpsinformationen och övrigt marknadsföringsmaterial. Inskränkningen kunde därför inte användas mot konsumenten. Konsumenten fick därmed rätt.

2014-02620

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde skadestånd för trafikförsäkringsavgift som påförts efter att hens bilförsäkring sagts upp av försäkringsbolaget på grund av obetald premie.

Det framkom av ärendet att försäkringsbolaget hade skickat ett meddelande till konsumentens folkbokföringsadress med uppmaning att betala försäkringspremien senast 14 dagar senare och att försäkringen annars skulle upphöra den dagen. Konsumenten hade inte gjort sannolikt att meddelandet om uppsägningen inte kommit fram på grund av omständigheter som hen inte kunnat råda över. Det stod klart att konsumenten inte betalade premien i tid, men sedan återkom med betalning och ny anmälan om autogiro flera veckor senare.

Konsumenten hade bevisbördan för sina krav. Nämnden kunde inte utifrån handlingarna se att försäkringsbolaget hade begått något fel eller agerat försumligt på något sätt som skulle motivera konsumentens rätt till skadestånd. Konsumenten hade alltså inte bevisat att försäkringsbolaget hade orsakat kostnader som medfört skadeståndsskyldighet för försäkringsbolaget. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-00535

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde ersättning för bil som totalförstörts i samband med stöld. Försäkringsbolaget betalade inte ut någon ersättning eftersom man ansåg att konsumenten inte hade något försäkrat intresse i bilen.

Av försäkringsvillkoren följde att försäkringen endast gällde om försäkringstagaren var bilens verklige ägare och huvudsaklige brukare. Detta innebar att försäkringstagaren kunde bli utan ersättning om hen var registrerad som ägare och hade tecknat försäkring för bilen trots att försäkringstagaren inte ägde den eller huvudsakligen brukade den.

Det är konsumenten som i egenskap av försäkringstagare har bevisbördan för att hen äger och är huvudsaklig brukare av fordonet. Det ankommer på hen att styrka att så är fallet. Full bevisning krävs.

Nämnden ansåg inte att konsumenten på föreliggande underlag och mot de invändningar som försäkringsbolaget fört fram hade fullgjort sin bevisbörda och styrkt att hen ägde fordonet och var dess huvudsaklige brukare i den mening som avses i försäkringsvillkoren. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2021-05878

Försäkringsärenden

Konsumenten beställde hälsopreparat via internet och fick ingen information om ångerrätten. Varorna levererades, men konsumenten ville inte ha dem och begärde därför pengarna tillbaka. Konsumenten kritiserade också produkten i allmänna ordalag, dock utan att tydligt peka på något särskilt fel.

Nämnden konstaterade att konsumenten inte lyckats bevisa att det var något fel på varan eller att det fanns något annat skäl för att hävning och avslog kravet på den grunden. Enligt distansavtalslagen har dock konsumenten rätt att frånträda ett avtal inom 14 dagar från den dag då konsumenten får varan i sin besittning. Ångerfristen börjar dessutom aldrig löpa förrän konsumenten har fått den information om ångerrätten som lagen kräver. Brister näringsidkaren i sin skyldighet att informera, blir ångerfristen utsträckt med upp till ett år. Nämnden konstaterade att företaget inte hade lämnat föreskriven information samt att konsumenten hade ångrat sig senare än 14 dagar efter det att hen fått varorna i sin besittning men inom ett år efter utgången av denna frist. Konsumenten hade därför rätt att ångra köpet. Företaget hade inte heller informerat om kostnaderna för retur och fick därför ansvara även för dessa.

Änr 2017-02218

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten anmälde sig via internet till en hundkurs och betalade 1 100 kr för den. Dessutom betalade konsumenten 630 kr för medlemskap i en hundklubb, vilket var ett krav för att få gå kursen. Konsumenten fick ingen information om ångerrätt från företaget. När det visade sig att konsumenten inte kunde gå kursen och företaget inte var intresserat av att hitta en lösning begärde konsumenten att få ångra köpet av kursen och medlemskapet och få tillbaka 1 730 kr.

Nämnden konstaterade att distansavtalslagen var tillämplig på avtalet. Enligt denna lag gäller dock inte ångerrätten för avtal som avser kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet om näringsidkaren, som i detta fall, ska tillhandahålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod. Konsumenten ansågs dock ha rätt att avbeställa tjänsten enligt konsumenttjänstlagens bestämmelser. Då företaget inte visat att man haft kostnader på grund av avbeställningen och det inte visats att det var omöjligt att sätta in en reserv från och med det andra kurstillfället mot betalning av 7/8 av kursavgiften, ansågs företaget inte ha rätt till någon ersättning utöver för det kurstillfälle som konsumenten deltagit vid. Nämnden rekommenderade därför företaget att återbetala 968 kr till konsumenten. Då avtalet om medlemskap i hundklubben inte ingåtts med företaget, avslogs dock konsumentens krav i denna del.

2017-06733 (ref.)

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten ville häva köpet av en väska. Nämnden ansåg inte att konsumenten hade bevisat fel men konstaterade att avtalet ingåtts på internet och att distansavtalslagen därför var tillämplig. Även om det inte var fel på varan kunde konsumenten därför ha rätt att ångra köpet.

En konsument har rätt att ångra ett köp även om hen använt eller till och med skadat varan. Konsumenten kan bli skyldig att ersätta företaget för varans värdeminskning, om värdeminskningen beror på att konsumenten hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion. En förutsättning för att konsumenten ska bli skyldig att ersätta företaget för värdeminskningen är att företaget före köpet har lämnat information om ångerrätten på det sätt som föreskrivs i lagen.

Nämnden konstaterade att konsumenten godkänt villkoren för ångerrätten och även fått information om företagets rätt att göra ett värdeminskningsavdrag. I konsumenträttighetsdirektivet anges som en tumregel att konsumenten bör tillåtas att hantera och undersöka en vara på samma sätt som man skulle få göra i en vanlig affär. Konsumenten hade enligt egen uppgift använt väskan i några timmar vilket enligt nämndens mening var mer än nödvändig omfattning och väskan fick då anses ha minskat i värde. I brist på närmare utredning rekommenderades företaget att betala tillbaka 1 500 kr av inköpspriset 1 795 kr, dvs. värdeminskningsavdraget blev 295 kr.

Änr 2019-05386

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten begärde att få häva köpet av en rostskadad airfryer, men företaget nekade med hänvisning till att det var fråga om handhavandefel.

Nämnden konstaterade att distansavtalslagen var tillämplig på avtalet. Enligt denna lag har konsumenten rätt att frånträda ett avtal inom 14 dagar från den dag då konsumenten får varan i sin besittning. Ångerfristen börjar dessutom aldrig löpa förrän konsumenten har fått den information om ångerrätten som lagen kräver. Brister näringsidkaren i sin skyldighet att informera, blir ångerfristen utsträckt med upp till ett år.

Nämnden konstaterade att företaget inte hade lämnat föreskriven information samt att konsumenten hade ångrat sig senare än 14 dagar efter det att hen fått varan i sin besittning men inom ett år efter utgången av denna frist, vilket betyder att ångerfristen inte hade löpt ut när konsumenten ångrade sig. Konsumenten hade därför ångrat sig i rätt tid. Ångerrätten gäller oavsett vem eller vad som orsakat skadorna på varan. Säljaren hade inte rätt till något värdeminsknings-avdrag eftersom företaget inte lämnat fullständig information om ångerrätten. Då säljaren inte hade informerat om returkostnaden fick företaget även stå för denna.

Änr 2021-06886

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten såg på en sportaffärs hemsida att man sålde ut en roddmaskin till ett det förmånliga priset 5 995 kr, dock utan att reflektera över att det kunde vara ett oskäligt lågt pris (50 procent) eftersom företaget ofta har reor och stora kampanjer. Konsumenten beställde en maskin och fick en bekräftelse på mailen, men dagen efter kom ett meddelande från kundtjänst om att köpet hävts därför att det var fel pris och konsumenten borde ha förstått det. Konsumenten begärde att få köpa varan till avtalat pris.

Frågan är om konsumenten insåg eller borde ha insett misstaget. Om det vore så var företaget inte bundet av den felaktiga viljeförklaringen och något bindande avtal kan inte anses ha träffats (s.k. förklaringsmisstag). Företaget hävdade bl.a. att det erbjudna priset var under inköpspriset och långt under marknadspriset samt att man enligt köpvillkoren hade rätt att häva köpet vid felaktiga priser. Nämnden konstaterade att man vid bedömningen huruvida en konsument kan antas ha varit i ond tro beträffande priset bl.a. ska beakta om avtalet rör en vara för vilken normalpriset är allmänt känt, vilket inte ansågs vara fallet här. Det ansågs inte heller kunna förväntas att en konsument i någon nämnvärd utsträckning ska sätta sig in i prisbilden och därför haft anledning att misstänka att priset var felaktigt. Vid kampanjerbjudanden kan stora prissänkningar f.ö. ha andra orsaker än misstag.
I detta fall ansågs priset inte avvika på ett så markant sätt från vad som var rimligt att konsumenten borde ha insett att det var lägre än vad företaget avsett. Då företaget inte presenterat något annat skäl till att avtalet inte skulle vara bindande, ansågs konsumenten ha rätt att få roddmaskinen till avtalat pris – detta oavsett att företaget i sina villkor förbehöll sig rätten att häva köpet vid felaktigt pris.

OBS! En grundförutsättning är att ett bindande avtal verkligen har ingåtts mellan parterna. Om konsumenten har fått en beställningsbekräftelse och det av köpevillkoren eller på annat sätt tydligt framgår att en denna inte utgör en accept utan kommer att följas av en orderbekräftelse, har inget bindande avtal ingåtts genom beställningsbekräftelsen – detta gäller även om köpesumman redan då har dragits från konsumentens konto.

2019-19947; 2016-09392 (ref.)

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten hade ett avtal om ett visst utbud av kanaler. TV-leverantören ändrade sedan detta och konsumenten ville då få tillbaka vad som betalats för tjänsten. Nämnden konstaterade att det framgick av avtalsvillkoren att företaget hade rätt att ändra innehållet och att konsumenten hade godkänt dessa villkor när avtalet ingicks. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-20086

Köp av tjänst

Konsumenten köpte en bil som det visade sig vara fel på. Parterna träffade en överenskommelse om att dela 50/50 på kostnaden. Konsumenten vände sig sedan till nämnden och ville få ersättning för resterande halva. Nämnden konstaterade att parterna via en mejlväxling hade träffat en överenskommelse och att konsumenten inte hade haft några invändningar mot den då. Konsumenten var därför bunden av den.

Änr 2020-25951

Köp av tjänst

Säljaren ansvarar för fel om felet fanns när varan levererades, men det är köparen som måste bevisa att det överhuvudtaget är fel på varan.

Konsumenten köpte en bil av en bilfirma. Nästan ett år efter det att bilen levererades till konsumenten upptäckte hen att lamellerna i växellådan var slitna. Hen klagade till säljaren och begärde bland annat att hen skulle avhjälpa felet. Säljaren invände att bilen fungerade och att det inte fanns något fel på växellådan när bilen köptes.

Nämnden konstaterade att säljaren ansvarar för fel, om felet fanns redan när varan avlämnades till köparen, men att det är köparen som måste bevisa att det överhuvudtaget finns ett fel. Nämnden ansåg inte att den bevisning som fanns visade att bilen var felaktig och avslog därför kravet. 

Änr 2016-13173

Köp av vara

Konsumenten köpte en högtryckstvätt i butik. Inom sex månader från köpet visade det sig att det fanns ett hål i slangen. Konsumenten ville därför att säljaren skulle avhjälpa (reparera) felet på högtryckstvätten.

En vara är felaktig i konsumentköplagens mening bl.a. om den avviker från vad som

avtalats eller från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta. Frågan om varan är felaktig ska

bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren ansvarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Det är som utgångspunkt köparen som har bevisbördan för att det finns ett fel och att detta fanns redan vid avlämnandet.

Ett fel som visar sig inom sex månader från avlämnandet ska dock anses ha funnits redan vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art. Det finns alltså en möjlighet för säljaren att motbevisa presumtionen för ursprungligt fel genom att ”annat visas”.

Nämnden konstaterade att säljaren inte hade bevisat att felet inte funnits redan vid köpet. Nämnden ansåg vidare att det inte var oförenligt med varans eller felets art att hålet uppstått på grund av svagheter i konstruktionen, som fanns redan vid leveransen. Högtryckstvätten ansågs därför ha ett ursprungligt fel och konsumenten fick därför rätt.

Änr 2016-13500

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil för 69 900 kr. Kort efter köpet uppstod flera fel på den och det tog flera veckor att få svar från säljaren. Konsumenten vände sig därför till en annan firma som lagade bilen och begärde sedan ersättning för sina reparationskostnader.

En vara är felaktig i konsumentköplagens mening bl.a. om den avviker från vad som avtalats eller från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta. Frågan om varan är felaktig ska

bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren ansvarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Det är som utgångspunkt köparen som har bevisbördan för att det finns ett fel och att detta fanns redan vid avlämnandet.

Nämnden konstaterade att det framgick av konsumenten redan hade låtit åtgärda några av felen innan de reklamerades till säljaren samt att konsumenten inte hade bevisat övriga fel. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2020-21304

Köp av vara

Den 30 juni köpte konsumenten en ytterdörr. Angiven leveranstid var 6-9 veckor. Två veckor efter köpet hörde säljaren av sig och meddelade att dörren skulle levereras vecka 38. Vecka 40, den 4 oktober, kontaktade konsumenten säljaren och påpekade att dörren var försenad. Den 17 oktober hade dörren fortfarande inte levererats och köparen hörde därför av sig till säljaren och hävde köpet. Säljaren motsatte sig kravet och menade att dörren var en tillverkningsvara som byggdes efter konsumentens önskemål om mått, färg och utförande.

Nämnden konstaterade att en säljare är i dröjsmål om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller något förhållande på hens sida. Vid dröjsmål har köparen bl.a. möjlighet att kräva att köpet hävs om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom.

Av ärendet framgick att säljaren vid flera tillfällen meddelat konsumenten att dörren var på väg och skulle levereras påföljande vecka, men att så inte blev fallet. Detta innebar att säljaren var i dröjsmål. Dröjsmålet var enligt nämndens bedömning av sådan väsentlig betydelse för konsumenten att hen hade rätt att häva köpet.

Änr 2019-17351

Köp av vara

Konsumenten köpte en mobiltelefon med en ettårig garanti. Konsumenten lämnade in mobiltelefonen till säljaren inom garantitiden för reparation på grund av att ljudet i telefonen var dåligt och att telefonen ibland stängde av sig själv. Konsumenten begärde att få en ny telefon utan kostnad eller att säljaren lagade telefonen. Säljaren menade att garantin inte gällde utan att felet orsakats genom åverkan på front och chassi.

Nämnden konstaterade att det av den tekniska utredningen framgick att telefonen var skadad på ett sådant sätt att felet inte omfattades av garantin. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2009-9282

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil som saknade den utrustning som angavs i annonsen. Konsumenten begärde därför ersättning för kostnaden att installera den aktuella utrustningen.

Säljaren invände att hen reserverat sig för eventuella felskrivningar i annonsen. Enligt nämndens uppfattning kan en sådan reservation inte vara alltför generell och det ska i samband med köpet framgå tydligt att undantag från det som angetts vid marknadsföringen har gjorts. Nämnden konstaterade att säljaren inte hade visat att utrustningen undantagits i avtalet eller att konsumenten i samband med köpet på annat sätt upplysts om att utrustningen inte ingick. Nämnden fann därför att utrustningen skulle ha funnits i bilen och att bilen därför inte levererats i avtalsenligt skick. Konsumenten fick därför rätt.

Änr 2020-19405

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil genom en bilfirma. Efter en tid kom det fram att mätaren i bilen hade manipulerats. Bilen hade gått ca 10 000 mil längre än vad som hade uppgivits. Konsumenten krävde därför att priset skulle sättas ned eller att köpet skulle hävas.

Bilfirman invände att man bara hade förmedlat köpet av bilen för en privatpersons räkning. Konsumenten borde därför rikta sina krav mot denne och inte mot firman. Firman hade inte haft anledning att misstro uppgifterna om hur långt bilen hade gått när den såldes. Senare kontakter med tillverkaren visade dock att bilen hade gått betydligt längre än som sagts vid köpet.

När det gällde invändningen att bilfirman bara hade förmedlat köpet konstaterade nämnden att en näringsidkare som förmedlar en försäljning för någon som inte är näringsidkare har samma ansvar för köpet som säljaren.

Det var helt klart att en felaktig mätarställning hade angetts. Bilfirman rekommenderades därför att betala tillbaka en del av det som konsumenten hade betalat för bilen.

Änr 2006-6790

Köp av vara

Konsumenten köpte en telefon i en butik och ville sedan lämna tillbaka den men fick inte det eftersom förpackningen var bruten. Nämnden konstaterade att det är frivilligt för ett företag att erbjuda öppet köp och att om det erbjuder det så har det rätt att bestämma villkoren för detta. Av de villkor som gäller för konsumentens köp framgick att öppet köp inte gällde för brutna förpackningar. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2020-07802

Köp av vara

Konsumenten hade ett avtal om ett visst utbud av kanaler. TV-leverantören ändrade sedan detta och konsumenten ville då få tillbaka vad som betalats för tjänsten. Nämnden konstaterade att det framgick av avtalsvillkoren att företaget hade rätt att ändra innehållet och att konsumenten hade godkänt dessa villkor när avtalet ingicks. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-20086

Köp av tjänst

Konsumenten köpte en bil som det visade sig vara fel på. Parterna träffade en överenskommelse om att dela 50/50 på kostnaden. Konsumenten vände sig sedan till nämnden och ville få ersättning för resterande halva. Nämnden konstaterade att parterna via en mejlväxling hade träffat en överenskommelse och att konsumenten inte hade haft några invändningar mot den då. Konsumenten var därför bunden av den.

Änr 2020-25951

Köp av tjänst

Säljaren ansvarar för fel om felet fanns när varan levererades, men det är köparen som måste bevisa att det överhuvudtaget är fel på varan.

Konsumenten köpte en bil av en bilfirma. Nästan ett år efter det att bilen levererades till konsumenten upptäckte hen att lamellerna i växellådan var slitna. Hen klagade till säljaren och begärde bland annat att hen skulle avhjälpa felet. Säljaren invände att bilen fungerade och att det inte fanns något fel på växellådan när bilen köptes.

Nämnden konstaterade att säljaren ansvarar för fel, om felet fanns redan när varan avlämnades till köparen, men att det är köparen som måste bevisa att det överhuvudtaget finns ett fel. Nämnden ansåg inte att den bevisning som fanns visade att bilen var felaktig och avslog därför kravet. 

Änr 2016-13173

Köp av vara

Konsumenten köpte en högtryckstvätt i butik. Inom sex månader från köpet visade det sig att det fanns ett hål i slangen. Konsumenten ville därför att säljaren skulle avhjälpa (reparera) felet på högtryckstvätten.

En vara är felaktig i konsumentköplagens mening bl.a. om den avviker från vad som

avtalats eller från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta. Frågan om varan är felaktig ska

bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren ansvarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Det är som utgångspunkt köparen som har bevisbördan för att det finns ett fel och att detta fanns redan vid avlämnandet.

Ett fel som visar sig inom sex månader från avlämnandet ska dock anses ha funnits redan vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art. Det finns alltså en möjlighet för säljaren att motbevisa presumtionen för ursprungligt fel genom att ”annat visas”.

Nämnden konstaterade att säljaren inte hade bevisat att felet inte funnits redan vid köpet. Nämnden ansåg vidare att det inte var oförenligt med varans eller felets art att hålet uppstått på grund av svagheter i konstruktionen, som fanns redan vid leveransen. Högtryckstvätten ansågs därför ha ett ursprungligt fel och konsumenten fick därför rätt.

Änr 2016-13500

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil för 69 900 kr. Kort efter köpet uppstod flera fel på den och det tog flera veckor att få svar från säljaren. Konsumenten vände sig därför till en annan firma som lagade bilen och begärde sedan ersättning för sina reparationskostnader.

En vara är felaktig i konsumentköplagens mening bl.a. om den avviker från vad som avtalats eller från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta. Frågan om varan är felaktig ska

bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren ansvarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Det är som utgångspunkt köparen som har bevisbördan för att det finns ett fel och att detta fanns redan vid avlämnandet.

Nämnden konstaterade att det framgick av konsumenten redan hade låtit åtgärda några av felen innan de reklamerades till säljaren samt att konsumenten inte hade bevisat övriga fel. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2020-21304

Köp av vara

Den 30 juni köpte konsumenten en ytterdörr. Angiven leveranstid var 6-9 veckor. Två veckor efter köpet hörde säljaren av sig och meddelade att dörren skulle levereras vecka 38. Vecka 40, den 4 oktober, kontaktade konsumenten säljaren och påpekade att dörren var försenad. Den 17 oktober hade dörren fortfarande inte levererats och köparen hörde därför av sig till säljaren och hävde köpet. Säljaren motsatte sig kravet och menade att dörren var en tillverkningsvara som byggdes efter konsumentens önskemål om mått, färg och utförande.

Nämnden konstaterade att en säljare är i dröjsmål om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller något förhållande på hens sida. Vid dröjsmål har köparen bl.a. möjlighet att kräva att köpet hävs om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom.

Av ärendet framgick att säljaren vid flera tillfällen meddelat konsumenten att dörren var på väg och skulle levereras påföljande vecka, men att så inte blev fallet. Detta innebar att säljaren var i dröjsmål. Dröjsmålet var enligt nämndens bedömning av sådan väsentlig betydelse för konsumenten att hen hade rätt att häva köpet.

Änr 2019-17351

Köp av vara

Konsumenten köpte en mobiltelefon med en ettårig garanti. Konsumenten lämnade in mobiltelefonen till säljaren inom garantitiden för reparation på grund av att ljudet i telefonen var dåligt och att telefonen ibland stängde av sig själv. Konsumenten begärde att få en ny telefon utan kostnad eller att säljaren lagade telefonen. Säljaren menade att garantin inte gällde utan att felet orsakats genom åverkan på front och chassi.

Nämnden konstaterade att det av den tekniska utredningen framgick att telefonen var skadad på ett sådant sätt att felet inte omfattades av garantin. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2009-9282

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil som saknade den utrustning som angavs i annonsen. Konsumenten begärde därför ersättning för kostnaden att installera den aktuella utrustningen.

Säljaren invände att hen reserverat sig för eventuella felskrivningar i annonsen. Enligt nämndens uppfattning kan en sådan reservation inte vara alltför generell och det ska i samband med köpet framgå tydligt att undantag från det som angetts vid marknadsföringen har gjorts. Nämnden konstaterade att säljaren inte hade visat att utrustningen undantagits i avtalet eller att konsumenten i samband med köpet på annat sätt upplysts om att utrustningen inte ingick. Nämnden fann därför att utrustningen skulle ha funnits i bilen och att bilen därför inte levererats i avtalsenligt skick. Konsumenten fick därför rätt.

Änr 2020-19405

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil genom en bilfirma. Efter en tid kom det fram att mätaren i bilen hade manipulerats. Bilen hade gått ca 10 000 mil längre än vad som hade uppgivits. Konsumenten krävde därför att priset skulle sättas ned eller att köpet skulle hävas.

Bilfirman invände att man bara hade förmedlat köpet av bilen för en privatpersons räkning. Konsumenten borde därför rikta sina krav mot denne och inte mot firman. Firman hade inte haft anledning att misstro uppgifterna om hur långt bilen hade gått när den såldes. Senare kontakter med tillverkaren visade dock att bilen hade gått betydligt längre än som sagts vid köpet.

När det gällde invändningen att bilfirman bara hade förmedlat köpet konstaterade nämnden att en näringsidkare som förmedlar en försäljning för någon som inte är näringsidkare har samma ansvar för köpet som säljaren.

Det var helt klart att en felaktig mätarställning hade angetts. Bilfirman rekommenderades därför att betala tillbaka en del av det som konsumenten hade betalat för bilen.

Änr 2006-6790

Köp av vara

Konsumenten köpte en telefon i en butik och ville sedan lämna tillbaka den men fick inte det eftersom förpackningen var bruten. Nämnden konstaterade att det är frivilligt för ett företag att erbjuda öppet köp och att om det erbjuder det så har det rätt att bestämma villkoren för detta. Av de villkor som gäller för konsumentens köp framgick att öppet köp inte gällde för brutna förpackningar. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2020-07802

Köp av vara

Konsumenten hade ett avtal om ett visst utbud av kanaler. TV-leverantören ändrade sedan detta och konsumenten ville då få tillbaka vad som betalats för tjänsten. Nämnden konstaterade att det framgick av avtalsvillkoren att företaget hade rätt att ändra innehållet och att konsumenten hade godkänt dessa villkor när avtalet ingicks. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-20086

Köp av tjänst

Konsumenten köpte en bil som det visade sig vara fel på. Parterna träffade en överenskommelse om att dela 50/50 på kostnaden. Konsumenten vände sig sedan till nämnden och ville få ersättning för resterande halva. Nämnden konstaterade att parterna via en mejlväxling hade träffat en överenskommelse och att konsumenten inte hade haft några invändningar mot den då. Konsumenten var därför bunden av den.

Änr 2020-25951

Köp av tjänst

Säljaren ansvarar för fel om felet fanns när varan levererades, men det är köparen som måste bevisa att det överhuvudtaget är fel på varan.

Konsumenten köpte en bil av en bilfirma. Nästan ett år efter det att bilen levererades till konsumenten upptäckte hen att lamellerna i växellådan var slitna. Hen klagade till säljaren och begärde bland annat att hen skulle avhjälpa felet. Säljaren invände att bilen fungerade och att det inte fanns något fel på växellådan när bilen köptes.

Nämnden konstaterade att säljaren ansvarar för fel, om felet fanns redan när varan avlämnades till köparen, men att det är köparen som måste bevisa att det överhuvudtaget finns ett fel. Nämnden ansåg inte att den bevisning som fanns visade att bilen var felaktig och avslog därför kravet. 

Änr 2016-13173

Köp av vara

Konsumenten köpte en högtryckstvätt i butik. Inom sex månader från köpet visade det sig att det fanns ett hål i slangen. Konsumenten ville därför att säljaren skulle avhjälpa (reparera) felet på högtryckstvätten.

En vara är felaktig i konsumentköplagens mening bl.a. om den avviker från vad som

avtalats eller från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta. Frågan om varan är felaktig ska

bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren ansvarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Det är som utgångspunkt köparen som har bevisbördan för att det finns ett fel och att detta fanns redan vid avlämnandet.

Ett fel som visar sig inom sex månader från avlämnandet ska dock anses ha funnits redan vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art. Det finns alltså en möjlighet för säljaren att motbevisa presumtionen för ursprungligt fel genom att ”annat visas”.

Nämnden konstaterade att säljaren inte hade bevisat att felet inte funnits redan vid köpet. Nämnden ansåg vidare att det inte var oförenligt med varans eller felets art att hålet uppstått på grund av svagheter i konstruktionen, som fanns redan vid leveransen. Högtryckstvätten ansågs därför ha ett ursprungligt fel och konsumenten fick därför rätt.

Änr 2016-13500

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil för 69 900 kr. Kort efter köpet uppstod flera fel på den och det tog flera veckor att få svar från säljaren. Konsumenten vände sig därför till en annan firma som lagade bilen och begärde sedan ersättning för sina reparationskostnader.

En vara är felaktig i konsumentköplagens mening bl.a. om den avviker från vad som avtalats eller från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta. Frågan om varan är felaktig ska

bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren ansvarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Det är som utgångspunkt köparen som har bevisbördan för att det finns ett fel och att detta fanns redan vid avlämnandet.

Nämnden konstaterade att det framgick av konsumenten redan hade låtit åtgärda några av felen innan de reklamerades till säljaren samt att konsumenten inte hade bevisat övriga fel. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2020-21304

Köp av vara

Den 30 juni köpte konsumenten en ytterdörr. Angiven leveranstid var 6-9 veckor. Två veckor efter köpet hörde säljaren av sig och meddelade att dörren skulle levereras vecka 38. Vecka 40, den 4 oktober, kontaktade konsumenten säljaren och påpekade att dörren var försenad. Den 17 oktober hade dörren fortfarande inte levererats och köparen hörde därför av sig till säljaren och hävde köpet. Säljaren motsatte sig kravet och menade att dörren var en tillverkningsvara som byggdes efter konsumentens önskemål om mått, färg och utförande.

Nämnden konstaterade att en säljare är i dröjsmål om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller något förhållande på hens sida. Vid dröjsmål har köparen bl.a. möjlighet att kräva att köpet hävs om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom.

Av ärendet framgick att säljaren vid flera tillfällen meddelat konsumenten att dörren var på väg och skulle levereras påföljande vecka, men att så inte blev fallet. Detta innebar att säljaren var i dröjsmål. Dröjsmålet var enligt nämndens bedömning av sådan väsentlig betydelse för konsumenten att hen hade rätt att häva köpet.

Änr 2019-17351

Köp av vara

Konsumenten köpte en mobiltelefon med en ettårig garanti. Konsumenten lämnade in mobiltelefonen till säljaren inom garantitiden för reparation på grund av att ljudet i telefonen var dåligt och att telefonen ibland stängde av sig själv. Konsumenten begärde att få en ny telefon utan kostnad eller att säljaren lagade telefonen. Säljaren menade att garantin inte gällde utan att felet orsakats genom åverkan på front och chassi.

Nämnden konstaterade att det av den tekniska utredningen framgick att telefonen var skadad på ett sådant sätt att felet inte omfattades av garantin. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2009-9282

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil som saknade den utrustning som angavs i annonsen. Konsumenten begärde därför ersättning för kostnaden att installera den aktuella utrustningen.

Säljaren invände att hen reserverat sig för eventuella felskrivningar i annonsen. Enligt nämndens uppfattning kan en sådan reservation inte vara alltför generell och det ska i samband med köpet framgå tydligt att undantag från det som angetts vid marknadsföringen har gjorts. Nämnden konstaterade att säljaren inte hade visat att utrustningen undantagits i avtalet eller att konsumenten i samband med köpet på annat sätt upplysts om att utrustningen inte ingick. Nämnden fann därför att utrustningen skulle ha funnits i bilen och att bilen därför inte levererats i avtalsenligt skick. Konsumenten fick därför rätt.

Änr 2020-19405

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil genom en bilfirma. Efter en tid kom det fram att mätaren i bilen hade manipulerats. Bilen hade gått ca 10 000 mil längre än vad som hade uppgivits. Konsumenten krävde därför att priset skulle sättas ned eller att köpet skulle hävas.

Bilfirman invände att man bara hade förmedlat köpet av bilen för en privatpersons räkning. Konsumenten borde därför rikta sina krav mot denne och inte mot firman. Firman hade inte haft anledning att misstro uppgifterna om hur långt bilen hade gått när den såldes. Senare kontakter med tillverkaren visade dock att bilen hade gått betydligt längre än som sagts vid köpet.

När det gällde invändningen att bilfirman bara hade förmedlat köpet konstaterade nämnden att en näringsidkare som förmedlar en försäljning för någon som inte är näringsidkare har samma ansvar för köpet som säljaren.

Det var helt klart att en felaktig mätarställning hade angetts. Bilfirman rekommenderades därför att betala tillbaka en del av det som konsumenten hade betalat för bilen.

Änr 2006-6790

Köp av vara

Konsumenten köpte en telefon i en butik och ville sedan lämna tillbaka den men fick inte det eftersom förpackningen var bruten. Nämnden konstaterade att det är frivilligt för ett företag att erbjuda öppet köp och att om det erbjuder det så har det rätt att bestämma villkoren för detta. Av de villkor som gäller för konsumentens köp framgick att öppet köp inte gällde för brutna förpackningar. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2020-07802

Köp av vara

Konsumenten hade ett avtal om ett visst utbud av kanaler. TV-leverantören ändrade sedan detta och konsumenten ville då få tillbaka vad som betalats för tjänsten. Nämnden konstaterade att det framgick av avtalsvillkoren att företaget hade rätt att ändra innehållet och att konsumenten hade godkänt dessa villkor när avtalet ingicks. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-20086

Köp av tjänst

Konsumenten köpte en bil som det visade sig vara fel på. Parterna träffade en överenskommelse om att dela 50/50 på kostnaden. Konsumenten vände sig sedan till nämnden och ville få ersättning för resterande halva. Nämnden konstaterade att parterna via en mejlväxling hade träffat en överenskommelse och att konsumenten inte hade haft några invändningar mot den då. Konsumenten var därför bunden av den.

Änr 2020-25951

Köp av tjänst

Konsumenten hade ett avtal om ett visst utbud av kanaler. TV-leverantören ändrade sedan detta och konsumenten ville då få tillbaka vad som betalats för tjänsten. Nämnden konstaterade att det framgick av avtalsvillkoren att företaget hade rätt att ändra innehållet och att konsumenten hade godkänt dessa villkor när avtalet ingicks. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-20086

Köp av tjänst

Konsumenten köpte en bil som det visade sig vara fel på. Parterna träffade en överenskommelse om att dela 50/50 på kostnaden. Konsumenten vände sig sedan till nämnden och ville få ersättning för resterande halva. Nämnden konstaterade att parterna via en mejlväxling hade träffat en överenskommelse och att konsumenten inte hade haft några invändningar mot den då. Konsumenten var därför bunden av den.

Änr 2020-25951

Köp av tjänst

Säljaren ansvarar för fel om felet fanns när varan levererades, men det är köparen som måste bevisa att det överhuvudtaget är fel på varan.

Konsumenten köpte en bil av en bilfirma. Nästan ett år efter det att bilen levererades till konsumenten upptäckte hen att lamellerna i växellådan var slitna. Hen klagade till säljaren och begärde bland annat att hen skulle avhjälpa felet. Säljaren invände att bilen fungerade och att det inte fanns något fel på växellådan när bilen köptes.

Nämnden konstaterade att säljaren ansvarar för fel, om felet fanns redan när varan avlämnades till köparen, men att det är köparen som måste bevisa att det överhuvudtaget finns ett fel. Nämnden ansåg inte att den bevisning som fanns visade att bilen var felaktig och avslog därför kravet. 

Änr 2016-13173

Köp av vara

Konsumenten köpte en högtryckstvätt i butik. Inom sex månader från köpet visade det sig att det fanns ett hål i slangen. Konsumenten ville därför att säljaren skulle avhjälpa (reparera) felet på högtryckstvätten.

En vara är felaktig i konsumentköplagens mening bl.a. om den avviker från vad som

avtalats eller från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta. Frågan om varan är felaktig ska

bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren ansvarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Det är som utgångspunkt köparen som har bevisbördan för att det finns ett fel och att detta fanns redan vid avlämnandet.

Ett fel som visar sig inom sex månader från avlämnandet ska dock anses ha funnits redan vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art. Det finns alltså en möjlighet för säljaren att motbevisa presumtionen för ursprungligt fel genom att ”annat visas”.

Nämnden konstaterade att säljaren inte hade bevisat att felet inte funnits redan vid köpet. Nämnden ansåg vidare att det inte var oförenligt med varans eller felets art att hålet uppstått på grund av svagheter i konstruktionen, som fanns redan vid leveransen. Högtryckstvätten ansågs därför ha ett ursprungligt fel och konsumenten fick därför rätt.

Änr 2016-13500

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil för 69 900 kr. Kort efter köpet uppstod flera fel på den och det tog flera veckor att få svar från säljaren. Konsumenten vände sig därför till en annan firma som lagade bilen och begärde sedan ersättning för sina reparationskostnader.

En vara är felaktig i konsumentköplagens mening bl.a. om den avviker från vad som avtalats eller från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta. Frågan om varan är felaktig ska

bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren ansvarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Det är som utgångspunkt köparen som har bevisbördan för att det finns ett fel och att detta fanns redan vid avlämnandet.

Nämnden konstaterade att det framgick av konsumenten redan hade låtit åtgärda några av felen innan de reklamerades till säljaren samt att konsumenten inte hade bevisat övriga fel. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2020-21304

Köp av vara

Den 30 juni köpte konsumenten en ytterdörr. Angiven leveranstid var 6-9 veckor. Två veckor efter köpet hörde säljaren av sig och meddelade att dörren skulle levereras vecka 38. Vecka 40, den 4 oktober, kontaktade konsumenten säljaren och påpekade att dörren var försenad. Den 17 oktober hade dörren fortfarande inte levererats och köparen hörde därför av sig till säljaren och hävde köpet. Säljaren motsatte sig kravet och menade att dörren var en tillverkningsvara som byggdes efter konsumentens önskemål om mått, färg och utförande.

Nämnden konstaterade att en säljare är i dröjsmål om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller något förhållande på hens sida. Vid dröjsmål har köparen bl.a. möjlighet att kräva att köpet hävs om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom.

Av ärendet framgick att säljaren vid flera tillfällen meddelat konsumenten att dörren var på väg och skulle levereras påföljande vecka, men att så inte blev fallet. Detta innebar att säljaren var i dröjsmål. Dröjsmålet var enligt nämndens bedömning av sådan väsentlig betydelse för konsumenten att hen hade rätt att häva köpet.

Änr 2019-17351

Köp av vara

Konsumenten köpte en mobiltelefon med en ettårig garanti. Konsumenten lämnade in mobiltelefonen till säljaren inom garantitiden för reparation på grund av att ljudet i telefonen var dåligt och att telefonen ibland stängde av sig själv. Konsumenten begärde att få en ny telefon utan kostnad eller att säljaren lagade telefonen. Säljaren menade att garantin inte gällde utan att felet orsakats genom åverkan på front och chassi.

Nämnden konstaterade att det av den tekniska utredningen framgick att telefonen var skadad på ett sådant sätt att felet inte omfattades av garantin. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2009-9282

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil som saknade den utrustning som angavs i annonsen. Konsumenten begärde därför ersättning för kostnaden att installera den aktuella utrustningen.

Säljaren invände att hen reserverat sig för eventuella felskrivningar i annonsen. Enligt nämndens uppfattning kan en sådan reservation inte vara alltför generell och det ska i samband med köpet framgå tydligt att undantag från det som angetts vid marknadsföringen har gjorts. Nämnden konstaterade att säljaren inte hade visat att utrustningen undantagits i avtalet eller att konsumenten i samband med köpet på annat sätt upplysts om att utrustningen inte ingick. Nämnden fann därför att utrustningen skulle ha funnits i bilen och att bilen därför inte levererats i avtalsenligt skick. Konsumenten fick därför rätt.

Änr 2020-19405

Köp av vara

Konsumenten köpte en bil genom en bilfirma. Efter en tid kom det fram att mätaren i bilen hade manipulerats. Bilen hade gått ca 10 000 mil längre än vad som hade uppgivits. Konsumenten krävde därför att priset skulle sättas ned eller att köpet skulle hävas.

Bilfirman invände att man bara hade förmedlat köpet av bilen för en privatpersons räkning. Konsumenten borde därför rikta sina krav mot denne och inte mot firman. Firman hade inte haft anledning att misstro uppgifterna om hur långt bilen hade gått när den såldes. Senare kontakter med tillverkaren visade dock att bilen hade gått betydligt längre än som sagts vid köpet.

När det gällde invändningen att bilfirman bara hade förmedlat köpet konstaterade nämnden att en näringsidkare som förmedlar en försäljning för någon som inte är näringsidkare har samma ansvar för köpet som säljaren.

Det var helt klart att en felaktig mätarställning hade angetts. Bilfirman rekommenderades därför att betala tillbaka en del av det som konsumenten hade betalat för bilen.

Änr 2006-6790

Köp av vara

Konsumenten köpte en telefon i en butik och ville sedan lämna tillbaka den men fick inte det eftersom förpackningen var bruten. Nämnden konstaterade att det är frivilligt för ett företag att erbjuda öppet köp och att om det erbjuder det så har det rätt att bestämma villkoren för detta. Av de villkor som gäller för konsumentens köp framgick att öppet köp inte gällde för brutna förpackningar. Nämnden avslog därför konsumentens krav.

Änr 2020-07802

Köp av vara

Konsumenten begärde betalningsbefrielse för vagnskade- och trafikförsäkringssjälvrisk.

Vid en kollision mellan två bilar är utgångspunkten att respektive försäkringstagare har rätt till ersättning ur sin egen vagnskadeförsäkring eller vagnskadegaranti, med avdrag för avtalad självrisk. Det finns ingen laglig rätt att slippa stå för självrisken i förhållande till sitt eget försäkringsbolag. En försäkringstagare som anser att föraren av den andra bilen vållade kollisionen ska i stället vända sig till det försäkringsbolag där den andra bilen är trafikförsäkrad för att få ut ersättning för sin betalda självrisk samt skälig ersättning för eventuella andra nödvändiga merkostnader som uppkommit till följd av trafikskadan.

Det förekommer i försäkringsbranschen att vagnskadeförsäkringsgivare lämnar frivillig så kallad förskottsservice med utgångspunkt i den så kallade återkravsöverenskommelsen. Det innebär i att vagnskadeförsäkringsbolaget förskotterar självrisken åt sin försäkringstagare och sedan kräver den andre förarens trafikförsäkringsbolag på beloppet. Denna typ av service bygger dock på en överenskommelse mellan vissa försäkringsbolag och är inte en del av själva försäkringsavtalet. Nämnden kunde därför inte rekommendera försäkringsbolaget att ersätta konsumentens skada utan vagnskadesjälvrisk, oavsett vem som kunde anses ha vållat trafikskadan.

Av villkoren för trafikförsäkringen framgick att trafikförsäkringen gällde med en grundsjälvrisk. Försäkringstagaren behövde dock inte betala någon självrisk om hen kunde visa att en annan person än hen själv eller föraren vållat skadan och försäkringsbolaget inte kunde visa att försäkringstagaren eller föraren varit medvållande.

För att försäkringstagaren skulle få slippa betala trafikförsäkringssjälvrisk måste hen alltså kunna bevisa att en annan person än hen själv eller föraren av hens bil vållade skadan. Nämnden bedömde att konsumenten inte förmått visa att någon annan än föraren av hens bil var vållande till skadan. Konsumenten var därför skyldig att betala trafikförsäkringssjälvrisk i enlighet med försäkringsvillkoren och nämnden avslog därmed kravet.

Änr 2021-00114

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde försäkringsersättning för självrisk efter en vattenskada. Försäkringsbolaget gjorde gällande att maximal ersättning var 6 000 kr, medan konsumenten ansåg att maximal ersättning var 25 000 kr på grund av den information som försäkringsbolaget lämnat till honom.

Det var ostridigt att självrisken reducerats i enlighet med de mellan parterna gällande villkoren. Tvisten gällde om det fanns anledning att rekommendera försäkringsbolaget att utge ersättning utöver vad som följde av villkoren.

Nämnden ansåg att beloppsbegränsningen till 6 000 kr vid vattenskada orsakad av läckage var en väsentlig inskränkning av försäkringsskyddet. Sådana väsentliga inskränkningar bör tydligt framhållas i marknadsföringsmaterial och förköpsinformation. Enligt nämndens bedömning fanns det i förköpsinformationen och övrig information från försäkringsbolaget som konsumenten hänvisat till inte någon tydlig information om begränsningen. I det marknadsföringsmaterial som konsumenten fogat till sin anmälan fanns formuleringar som inte kunde förstås på annat sätt än att självrisken vid läckageskada ersattes fullt ut upp till beloppet 25 000 kr, det vill säga att den enda begränsning som förelåg var att självrisker över 25 000 kr inte ersattes. Nämndens slutsats var därför att försäkringsbolaget inte lyft fram den aktuella inskränkningen på ett tillräckligt tydligt sätt i förköpsinformationen och övrigt marknadsföringsmaterial. Inskränkningen kunde därför inte användas mot konsumenten. Konsumenten fick därmed rätt.

2014-02620

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde skadestånd för trafikförsäkringsavgift som påförts efter att hens bilförsäkring sagts upp av försäkringsbolaget på grund av obetald premie.

Det framkom av ärendet att försäkringsbolaget hade skickat ett meddelande till konsumentens folkbokföringsadress med uppmaning att betala försäkringspremien senast 14 dagar senare och att försäkringen annars skulle upphöra den dagen. Konsumenten hade inte gjort sannolikt att meddelandet om uppsägningen inte kommit fram på grund av omständigheter som hen inte kunnat råda över. Det stod klart att konsumenten inte betalade premien i tid, men sedan återkom med betalning och ny anmälan om autogiro flera veckor senare.

Konsumenten hade bevisbördan för sina krav. Nämnden kunde inte utifrån handlingarna se att försäkringsbolaget hade begått något fel eller agerat försumligt på något sätt som skulle motivera konsumentens rätt till skadestånd. Konsumenten hade alltså inte bevisat att försäkringsbolaget hade orsakat kostnader som medfört skadeståndsskyldighet för försäkringsbolaget. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-00535

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde ersättning för bil som totalförstörts i samband med stöld. Försäkringsbolaget betalade inte ut någon ersättning eftersom man ansåg att konsumenten inte hade något försäkrat intresse i bilen.

Av försäkringsvillkoren följde att försäkringen endast gällde om försäkringstagaren var bilens verklige ägare och huvudsaklige brukare. Detta innebar att försäkringstagaren kunde bli utan ersättning om hen var registrerad som ägare och hade tecknat försäkring för bilen trots att försäkringstagaren inte ägde den eller huvudsakligen brukade den.

Det är konsumenten som i egenskap av försäkringstagare har bevisbördan för att hen äger och är huvudsaklig brukare av fordonet. Det ankommer på hen att styrka att så är fallet. Full bevisning krävs.

Nämnden ansåg inte att konsumenten på föreliggande underlag och mot de invändningar som försäkringsbolaget fört fram hade fullgjort sin bevisbörda och styrkt att hen ägde fordonet och var dess huvudsaklige brukare i den mening som avses i försäkringsvillkoren. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2021-05878

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde betalningsbefrielse för vagnskade- och trafikförsäkringssjälvrisk.

Vid en kollision mellan två bilar är utgångspunkten att respektive försäkringstagare har rätt till ersättning ur sin egen vagnskadeförsäkring eller vagnskadegaranti, med avdrag för avtalad självrisk. Det finns ingen laglig rätt att slippa stå för självrisken i förhållande till sitt eget försäkringsbolag. En försäkringstagare som anser att föraren av den andra bilen vållade kollisionen ska i stället vända sig till det försäkringsbolag där den andra bilen är trafikförsäkrad för att få ut ersättning för sin betalda självrisk samt skälig ersättning för eventuella andra nödvändiga merkostnader som uppkommit till följd av trafikskadan.

Det förekommer i försäkringsbranschen att vagnskadeförsäkringsgivare lämnar frivillig så kallad förskottsservice med utgångspunkt i den så kallade återkravsöverenskommelsen. Det innebär i att vagnskadeförsäkringsbolaget förskotterar självrisken åt sin försäkringstagare och sedan kräver den andre förarens trafikförsäkringsbolag på beloppet. Denna typ av service bygger dock på en överenskommelse mellan vissa försäkringsbolag och är inte en del av själva försäkringsavtalet. Nämnden kunde därför inte rekommendera försäkringsbolaget att ersätta konsumentens skada utan vagnskadesjälvrisk, oavsett vem som kunde anses ha vållat trafikskadan.

Av villkoren för trafikförsäkringen framgick att trafikförsäkringen gällde med en grundsjälvrisk. Försäkringstagaren behövde dock inte betala någon självrisk om hen kunde visa att en annan person än hen själv eller föraren vållat skadan och försäkringsbolaget inte kunde visa att försäkringstagaren eller föraren varit medvållande.

För att försäkringstagaren skulle få slippa betala trafikförsäkringssjälvrisk måste hen alltså kunna bevisa att en annan person än hen själv eller föraren av hens bil vållade skadan. Nämnden bedömde att konsumenten inte förmått visa att någon annan än föraren av hens bil var vållande till skadan. Konsumenten var därför skyldig att betala trafikförsäkringssjälvrisk i enlighet med försäkringsvillkoren och nämnden avslog därmed kravet.

Änr 2021-00114

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde försäkringsersättning för självrisk efter en vattenskada. Försäkringsbolaget gjorde gällande att maximal ersättning var 6 000 kr, medan konsumenten ansåg att maximal ersättning var 25 000 kr på grund av den information som försäkringsbolaget lämnat till honom.

Det var ostridigt att självrisken reducerats i enlighet med de mellan parterna gällande villkoren. Tvisten gällde om det fanns anledning att rekommendera försäkringsbolaget att utge ersättning utöver vad som följde av villkoren.

Nämnden ansåg att beloppsbegränsningen till 6 000 kr vid vattenskada orsakad av läckage var en väsentlig inskränkning av försäkringsskyddet. Sådana väsentliga inskränkningar bör tydligt framhållas i marknadsföringsmaterial och förköpsinformation. Enligt nämndens bedömning fanns det i förköpsinformationen och övrig information från försäkringsbolaget som konsumenten hänvisat till inte någon tydlig information om begränsningen. I det marknadsföringsmaterial som konsumenten fogat till sin anmälan fanns formuleringar som inte kunde förstås på annat sätt än att självrisken vid läckageskada ersattes fullt ut upp till beloppet 25 000 kr, det vill säga att den enda begränsning som förelåg var att självrisker över 25 000 kr inte ersattes. Nämndens slutsats var därför att försäkringsbolaget inte lyft fram den aktuella inskränkningen på ett tillräckligt tydligt sätt i förköpsinformationen och övrigt marknadsföringsmaterial. Inskränkningen kunde därför inte användas mot konsumenten. Konsumenten fick därmed rätt.

2014-02620

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde skadestånd för trafikförsäkringsavgift som påförts efter att hens bilförsäkring sagts upp av försäkringsbolaget på grund av obetald premie.

Det framkom av ärendet att försäkringsbolaget hade skickat ett meddelande till konsumentens folkbokföringsadress med uppmaning att betala försäkringspremien senast 14 dagar senare och att försäkringen annars skulle upphöra den dagen. Konsumenten hade inte gjort sannolikt att meddelandet om uppsägningen inte kommit fram på grund av omständigheter som hen inte kunnat råda över. Det stod klart att konsumenten inte betalade premien i tid, men sedan återkom med betalning och ny anmälan om autogiro flera veckor senare.

Konsumenten hade bevisbördan för sina krav. Nämnden kunde inte utifrån handlingarna se att försäkringsbolaget hade begått något fel eller agerat försumligt på något sätt som skulle motivera konsumentens rätt till skadestånd. Konsumenten hade alltså inte bevisat att försäkringsbolaget hade orsakat kostnader som medfört skadeståndsskyldighet för försäkringsbolaget. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-00535

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde ersättning för bil som totalförstörts i samband med stöld. Försäkringsbolaget betalade inte ut någon ersättning eftersom man ansåg att konsumenten inte hade något försäkrat intresse i bilen.

Av försäkringsvillkoren följde att försäkringen endast gällde om försäkringstagaren var bilens verklige ägare och huvudsaklige brukare. Detta innebar att försäkringstagaren kunde bli utan ersättning om hen var registrerad som ägare och hade tecknat försäkring för bilen trots att försäkringstagaren inte ägde den eller huvudsakligen brukade den.

Det är konsumenten som i egenskap av försäkringstagare har bevisbördan för att hen äger och är huvudsaklig brukare av fordonet. Det ankommer på hen att styrka att så är fallet. Full bevisning krävs.

Nämnden ansåg inte att konsumenten på föreliggande underlag och mot de invändningar som försäkringsbolaget fört fram hade fullgjort sin bevisbörda och styrkt att hen ägde fordonet och var dess huvudsaklige brukare i den mening som avses i försäkringsvillkoren. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2021-05878

Försäkringsärenden

Konsumenten beställde hälsopreparat via internet och fick ingen information om ångerrätten. Varorna levererades, men konsumenten ville inte ha dem och begärde därför pengarna tillbaka. Konsumenten kritiserade också produkten i allmänna ordalag, dock utan att tydligt peka på något särskilt fel.

Nämnden konstaterade att konsumenten inte lyckats bevisa att det var något fel på varan eller att det fanns något annat skäl för att hävning och avslog kravet på den grunden. Enligt distansavtalslagen har dock konsumenten rätt att frånträda ett avtal inom 14 dagar från den dag då konsumenten får varan i sin besittning. Ångerfristen börjar dessutom aldrig löpa förrän konsumenten har fått den information om ångerrätten som lagen kräver. Brister näringsidkaren i sin skyldighet att informera, blir ångerfristen utsträckt med upp till ett år. Nämnden konstaterade att företaget inte hade lämnat föreskriven information samt att konsumenten hade ångrat sig senare än 14 dagar efter det att hen fått varorna i sin besittning men inom ett år efter utgången av denna frist. Konsumenten hade därför rätt att ångra köpet. Företaget hade inte heller informerat om kostnaderna för retur och fick därför ansvara även för dessa.

Änr 2017-02218

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten anmälde sig via internet till en hundkurs och betalade 1 100 kr för den. Dessutom betalade konsumenten 630 kr för medlemskap i en hundklubb, vilket var ett krav för att få gå kursen. Konsumenten fick ingen information om ångerrätt från företaget. När det visade sig att konsumenten inte kunde gå kursen och företaget inte var intresserat av att hitta en lösning begärde konsumenten att få ångra köpet av kursen och medlemskapet och få tillbaka 1 730 kr.

Nämnden konstaterade att distansavtalslagen var tillämplig på avtalet. Enligt denna lag gäller dock inte ångerrätten för avtal som avser kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet om näringsidkaren, som i detta fall, ska tillhandahålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod. Konsumenten ansågs dock ha rätt att avbeställa tjänsten enligt konsumenttjänstlagens bestämmelser. Då företaget inte visat att man haft kostnader på grund av avbeställningen och det inte visats att det var omöjligt att sätta in en reserv från och med det andra kurstillfället mot betalning av 7/8 av kursavgiften, ansågs företaget inte ha rätt till någon ersättning utöver för det kurstillfälle som konsumenten deltagit vid. Nämnden rekommenderade därför företaget att återbetala 968 kr till konsumenten. Då avtalet om medlemskap i hundklubben inte ingåtts med företaget, avslogs dock konsumentens krav i denna del.

2017-06733 (ref.)

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten ville häva köpet av en väska. Nämnden ansåg inte att konsumenten hade bevisat fel men konstaterade att avtalet ingåtts på internet och att distansavtalslagen därför var tillämplig. Även om det inte var fel på varan kunde konsumenten därför ha rätt att ångra köpet.

En konsument har rätt att ångra ett köp även om hen använt eller till och med skadat varan. Konsumenten kan bli skyldig att ersätta företaget för varans värdeminskning, om värdeminskningen beror på att konsumenten hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion. En förutsättning för att konsumenten ska bli skyldig att ersätta företaget för värdeminskningen är att företaget före köpet har lämnat information om ångerrätten på det sätt som föreskrivs i lagen.

Nämnden konstaterade att konsumenten godkänt villkoren för ångerrätten och även fått information om företagets rätt att göra ett värdeminskningsavdrag. I konsumenträttighetsdirektivet anges som en tumregel att konsumenten bör tillåtas att hantera och undersöka en vara på samma sätt som man skulle få göra i en vanlig affär. Konsumenten hade enligt egen uppgift använt väskan i några timmar vilket enligt nämndens mening var mer än nödvändig omfattning och väskan fick då anses ha minskat i värde. I brist på närmare utredning rekommenderades företaget att betala tillbaka 1 500 kr av inköpspriset 1 795 kr, dvs. värdeminskningsavdraget blev 295 kr.

Änr 2019-05386

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten begärde att få häva köpet av en rostskadad airfryer, men företaget nekade med hänvisning till att det var fråga om handhavandefel.

Nämnden konstaterade att distansavtalslagen var tillämplig på avtalet. Enligt denna lag har konsumenten rätt att frånträda ett avtal inom 14 dagar från den dag då konsumenten får varan i sin besittning. Ångerfristen börjar dessutom aldrig löpa förrän konsumenten har fått den information om ångerrätten som lagen kräver. Brister näringsidkaren i sin skyldighet att informera, blir ångerfristen utsträckt med upp till ett år.

Nämnden konstaterade att företaget inte hade lämnat föreskriven information samt att konsumenten hade ångrat sig senare än 14 dagar efter det att hen fått varan i sin besittning men inom ett år efter utgången av denna frist, vilket betyder att ångerfristen inte hade löpt ut när konsumenten ångrade sig. Konsumenten hade därför ångrat sig i rätt tid. Ångerrätten gäller oavsett vem eller vad som orsakat skadorna på varan. Säljaren hade inte rätt till något värdeminsknings-avdrag eftersom företaget inte lämnat fullständig information om ångerrätten. Då säljaren inte hade informerat om returkostnaden fick företaget även stå för denna.

Änr 2021-06886

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten såg på en sportaffärs hemsida att man sålde ut en roddmaskin till ett det förmånliga priset 5 995 kr, dock utan att reflektera över att det kunde vara ett oskäligt lågt pris (50 procent) eftersom företaget ofta har reor och stora kampanjer. Konsumenten beställde en maskin och fick en bekräftelse på mailen, men dagen efter kom ett meddelande från kundtjänst om att köpet hävts därför att det var fel pris och konsumenten borde ha förstått det. Konsumenten begärde att få köpa varan till avtalat pris.

Frågan är om konsumenten insåg eller borde ha insett misstaget. Om det vore så var företaget inte bundet av den felaktiga viljeförklaringen och något bindande avtal kan inte anses ha träffats (s.k. förklaringsmisstag). Företaget hävdade bl.a. att det erbjudna priset var under inköpspriset och långt under marknadspriset samt att man enligt köpvillkoren hade rätt att häva köpet vid felaktiga priser. Nämnden konstaterade att man vid bedömningen huruvida en konsument kan antas ha varit i ond tro beträffande priset bl.a. ska beakta om avtalet rör en vara för vilken normalpriset är allmänt känt, vilket inte ansågs vara fallet här. Det ansågs inte heller kunna förväntas att en konsument i någon nämnvärd utsträckning ska sätta sig in i prisbilden och därför haft anledning att misstänka att priset var felaktigt. Vid kampanjerbjudanden kan stora prissänkningar f.ö. ha andra orsaker än misstag.
I detta fall ansågs priset inte avvika på ett så markant sätt från vad som var rimligt att konsumenten borde ha insett att det var lägre än vad företaget avsett. Då företaget inte presenterat något annat skäl till att avtalet inte skulle vara bindande, ansågs konsumenten ha rätt att få roddmaskinen till avtalat pris – detta oavsett att företaget i sina villkor förbehöll sig rätten att häva köpet vid felaktigt pris.

OBS! En grundförutsättning är att ett bindande avtal verkligen har ingåtts mellan parterna. Om konsumenten har fått en beställningsbekräftelse och det av köpevillkoren eller på annat sätt tydligt framgår att en denna inte utgör en accept utan kommer att följas av en orderbekräftelse, har inget bindande avtal ingåtts genom beställningsbekräftelsen – detta gäller även om köpesumman redan då har dragits från konsumentens konto.

2019-19947; 2016-09392 (ref.)

Köp på internet eller via telefon

Konsumenten begärde betalningsbefrielse för vagnskade- och trafikförsäkringssjälvrisk.

Vid en kollision mellan två bilar är utgångspunkten att respektive försäkringstagare har rätt till ersättning ur sin egen vagnskadeförsäkring eller vagnskadegaranti, med avdrag för avtalad självrisk. Det finns ingen laglig rätt att slippa stå för självrisken i förhållande till sitt eget försäkringsbolag. En försäkringstagare som anser att föraren av den andra bilen vållade kollisionen ska i stället vända sig till det försäkringsbolag där den andra bilen är trafikförsäkrad för att få ut ersättning för sin betalda självrisk samt skälig ersättning för eventuella andra nödvändiga merkostnader som uppkommit till följd av trafikskadan.

Det förekommer i försäkringsbranschen att vagnskadeförsäkringsgivare lämnar frivillig så kallad förskottsservice med utgångspunkt i den så kallade återkravsöverenskommelsen. Det innebär i att vagnskadeförsäkringsbolaget förskotterar självrisken åt sin försäkringstagare och sedan kräver den andre förarens trafikförsäkringsbolag på beloppet. Denna typ av service bygger dock på en överenskommelse mellan vissa försäkringsbolag och är inte en del av själva försäkringsavtalet. Nämnden kunde därför inte rekommendera försäkringsbolaget att ersätta konsumentens skada utan vagnskadesjälvrisk, oavsett vem som kunde anses ha vållat trafikskadan.

Av villkoren för trafikförsäkringen framgick att trafikförsäkringen gällde med en grundsjälvrisk. Försäkringstagaren behövde dock inte betala någon självrisk om hen kunde visa att en annan person än hen själv eller föraren vållat skadan och försäkringsbolaget inte kunde visa att försäkringstagaren eller föraren varit medvållande.

För att försäkringstagaren skulle få slippa betala trafikförsäkringssjälvrisk måste hen alltså kunna bevisa att en annan person än hen själv eller föraren av hens bil vållade skadan. Nämnden bedömde att konsumenten inte förmått visa att någon annan än föraren av hens bil var vållande till skadan. Konsumenten var därför skyldig att betala trafikförsäkringssjälvrisk i enlighet med försäkringsvillkoren och nämnden avslog därmed kravet.

Änr 2021-00114

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde försäkringsersättning för självrisk efter en vattenskada. Försäkringsbolaget gjorde gällande att maximal ersättning var 6 000 kr, medan konsumenten ansåg att maximal ersättning var 25 000 kr på grund av den information som försäkringsbolaget lämnat till honom.

Det var ostridigt att självrisken reducerats i enlighet med de mellan parterna gällande villkoren. Tvisten gällde om det fanns anledning att rekommendera försäkringsbolaget att utge ersättning utöver vad som följde av villkoren.

Nämnden ansåg att beloppsbegränsningen till 6 000 kr vid vattenskada orsakad av läckage var en väsentlig inskränkning av försäkringsskyddet. Sådana väsentliga inskränkningar bör tydligt framhållas i marknadsföringsmaterial och förköpsinformation. Enligt nämndens bedömning fanns det i förköpsinformationen och övrig information från försäkringsbolaget som konsumenten hänvisat till inte någon tydlig information om begränsningen. I det marknadsföringsmaterial som konsumenten fogat till sin anmälan fanns formuleringar som inte kunde förstås på annat sätt än att självrisken vid läckageskada ersattes fullt ut upp till beloppet 25 000 kr, det vill säga att den enda begränsning som förelåg var att självrisker över 25 000 kr inte ersattes. Nämndens slutsats var därför att försäkringsbolaget inte lyft fram den aktuella inskränkningen på ett tillräckligt tydligt sätt i förköpsinformationen och övrigt marknadsföringsmaterial. Inskränkningen kunde därför inte användas mot konsumenten. Konsumenten fick därmed rätt.

2014-02620

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde skadestånd för trafikförsäkringsavgift som påförts efter att hens bilförsäkring sagts upp av försäkringsbolaget på grund av obetald premie.

Det framkom av ärendet att försäkringsbolaget hade skickat ett meddelande till konsumentens folkbokföringsadress med uppmaning att betala försäkringspremien senast 14 dagar senare och att försäkringen annars skulle upphöra den dagen. Konsumenten hade inte gjort sannolikt att meddelandet om uppsägningen inte kommit fram på grund av omständigheter som hen inte kunnat råda över. Det stod klart att konsumenten inte betalade premien i tid, men sedan återkom med betalning och ny anmälan om autogiro flera veckor senare.

Konsumenten hade bevisbördan för sina krav. Nämnden kunde inte utifrån handlingarna se att försäkringsbolaget hade begått något fel eller agerat försumligt på något sätt som skulle motivera konsumentens rätt till skadestånd. Konsumenten hade alltså inte bevisat att försäkringsbolaget hade orsakat kostnader som medfört skadeståndsskyldighet för försäkringsbolaget. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-00535

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde ersättning för bil som totalförstörts i samband med stöld. Försäkringsbolaget betalade inte ut någon ersättning eftersom man ansåg att konsumenten inte hade något försäkrat intresse i bilen.

Av försäkringsvillkoren följde att försäkringen endast gällde om försäkringstagaren var bilens verklige ägare och huvudsaklige brukare. Detta innebar att försäkringstagaren kunde bli utan ersättning om hen var registrerad som ägare och hade tecknat försäkring för bilen trots att försäkringstagaren inte ägde den eller huvudsakligen brukade den.

Det är konsumenten som i egenskap av försäkringstagare har bevisbördan för att hen äger och är huvudsaklig brukare av fordonet. Det ankommer på hen att styrka att så är fallet. Full bevisning krävs.

Nämnden ansåg inte att konsumenten på föreliggande underlag och mot de invändningar som försäkringsbolaget fört fram hade fullgjort sin bevisbörda och styrkt att hen ägde fordonet och var dess huvudsaklige brukare i den mening som avses i försäkringsvillkoren. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2021-05878

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde betalningsbefrielse för vagnskade- och trafikförsäkringssjälvrisk.

Vid en kollision mellan två bilar är utgångspunkten att respektive försäkringstagare har rätt till ersättning ur sin egen vagnskadeförsäkring eller vagnskadegaranti, med avdrag för avtalad självrisk. Det finns ingen laglig rätt att slippa stå för självrisken i förhållande till sitt eget försäkringsbolag. En försäkringstagare som anser att föraren av den andra bilen vållade kollisionen ska i stället vända sig till det försäkringsbolag där den andra bilen är trafikförsäkrad för att få ut ersättning för sin betalda självrisk samt skälig ersättning för eventuella andra nödvändiga merkostnader som uppkommit till följd av trafikskadan.

Det förekommer i försäkringsbranschen att vagnskadeförsäkringsgivare lämnar frivillig så kallad förskottsservice med utgångspunkt i den så kallade återkravsöverenskommelsen. Det innebär i att vagnskadeförsäkringsbolaget förskotterar självrisken åt sin försäkringstagare och sedan kräver den andre förarens trafikförsäkringsbolag på beloppet. Denna typ av service bygger dock på en överenskommelse mellan vissa försäkringsbolag och är inte en del av själva försäkringsavtalet. Nämnden kunde därför inte rekommendera försäkringsbolaget att ersätta konsumentens skada utan vagnskadesjälvrisk, oavsett vem som kunde anses ha vållat trafikskadan.

Av villkoren för trafikförsäkringen framgick att trafikförsäkringen gällde med en grundsjälvrisk. Försäkringstagaren behövde dock inte betala någon självrisk om hen kunde visa att en annan person än hen själv eller föraren vållat skadan och försäkringsbolaget inte kunde visa att försäkringstagaren eller föraren varit medvållande.

För att försäkringstagaren skulle få slippa betala trafikförsäkringssjälvrisk måste hen alltså kunna bevisa att en annan person än hen själv eller föraren av hens bil vållade skadan. Nämnden bedömde att konsumenten inte förmått visa att någon annan än föraren av hens bil var vållande till skadan. Konsumenten var därför skyldig att betala trafikförsäkringssjälvrisk i enlighet med försäkringsvillkoren och nämnden avslog därmed kravet.

Änr 2021-00114

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde försäkringsersättning för självrisk efter en vattenskada. Försäkringsbolaget gjorde gällande att maximal ersättning var 6 000 kr, medan konsumenten ansåg att maximal ersättning var 25 000 kr på grund av den information som försäkringsbolaget lämnat till honom.

Det var ostridigt att självrisken reducerats i enlighet med de mellan parterna gällande villkoren. Tvisten gällde om det fanns anledning att rekommendera försäkringsbolaget att utge ersättning utöver vad som följde av villkoren.

Nämnden ansåg att beloppsbegränsningen till 6 000 kr vid vattenskada orsakad av läckage var en väsentlig inskränkning av försäkringsskyddet. Sådana väsentliga inskränkningar bör tydligt framhållas i marknadsföringsmaterial och förköpsinformation. Enligt nämndens bedömning fanns det i förköpsinformationen och övrig information från försäkringsbolaget som konsumenten hänvisat till inte någon tydlig information om begränsningen. I det marknadsföringsmaterial som konsumenten fogat till sin anmälan fanns formuleringar som inte kunde förstås på annat sätt än att självrisken vid läckageskada ersattes fullt ut upp till beloppet 25 000 kr, det vill säga att den enda begränsning som förelåg var att självrisker över 25 000 kr inte ersattes. Nämndens slutsats var därför att försäkringsbolaget inte lyft fram den aktuella inskränkningen på ett tillräckligt tydligt sätt i förköpsinformationen och övrigt marknadsföringsmaterial. Inskränkningen kunde därför inte användas mot konsumenten. Konsumenten fick därmed rätt.

2014-02620

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde skadestånd för trafikförsäkringsavgift som påförts efter att hens bilförsäkring sagts upp av försäkringsbolaget på grund av obetald premie.

Det framkom av ärendet att försäkringsbolaget hade skickat ett meddelande till konsumentens folkbokföringsadress med uppmaning att betala försäkringspremien senast 14 dagar senare och att försäkringen annars skulle upphöra den dagen. Konsumenten hade inte gjort sannolikt att meddelandet om uppsägningen inte kommit fram på grund av omständigheter som hen inte kunnat råda över. Det stod klart att konsumenten inte betalade premien i tid, men sedan återkom med betalning och ny anmälan om autogiro flera veckor senare.

Konsumenten hade bevisbördan för sina krav. Nämnden kunde inte utifrån handlingarna se att försäkringsbolaget hade begått något fel eller agerat försumligt på något sätt som skulle motivera konsumentens rätt till skadestånd. Konsumenten hade alltså inte bevisat att försäkringsbolaget hade orsakat kostnader som medfört skadeståndsskyldighet för försäkringsbolaget. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-00535

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde ersättning för bil som totalförstörts i samband med stöld. Försäkringsbolaget betalade inte ut någon ersättning eftersom man ansåg att konsumenten inte hade något försäkrat intresse i bilen.

Av försäkringsvillkoren följde att försäkringen endast gällde om försäkringstagaren var bilens verklige ägare och huvudsaklige brukare. Detta innebar att försäkringstagaren kunde bli utan ersättning om hen var registrerad som ägare och hade tecknat försäkring för bilen trots att försäkringstagaren inte ägde den eller huvudsakligen brukade den.

Det är konsumenten som i egenskap av försäkringstagare har bevisbördan för att hen äger och är huvudsaklig brukare av fordonet. Det ankommer på hen att styrka att så är fallet. Full bevisning krävs.

Nämnden ansåg inte att konsumenten på föreliggande underlag och mot de invändningar som försäkringsbolaget fört fram hade fullgjort sin bevisbörda och styrkt att hen ägde fordonet och var dess huvudsaklige brukare i den mening som avses i försäkringsvillkoren. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2021-05878

Försäkringsärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Konsumenten begärde betalningsbefrielse för vagnskade- och trafikförsäkringssjälvrisk.

Vid en kollision mellan två bilar är utgångspunkten att respektive försäkringstagare har rätt till ersättning ur sin egen vagnskadeförsäkring eller vagnskadegaranti, med avdrag för avtalad självrisk. Det finns ingen laglig rätt att slippa stå för självrisken i förhållande till sitt eget försäkringsbolag. En försäkringstagare som anser att föraren av den andra bilen vållade kollisionen ska i stället vända sig till det försäkringsbolag där den andra bilen är trafikförsäkrad för att få ut ersättning för sin betalda självrisk samt skälig ersättning för eventuella andra nödvändiga merkostnader som uppkommit till följd av trafikskadan.

Det förekommer i försäkringsbranschen att vagnskadeförsäkringsgivare lämnar frivillig så kallad förskottsservice med utgångspunkt i den så kallade återkravsöverenskommelsen. Det innebär i att vagnskadeförsäkringsbolaget förskotterar självrisken åt sin försäkringstagare och sedan kräver den andre förarens trafikförsäkringsbolag på beloppet. Denna typ av service bygger dock på en överenskommelse mellan vissa försäkringsbolag och är inte en del av själva försäkringsavtalet. Nämnden kunde därför inte rekommendera försäkringsbolaget att ersätta konsumentens skada utan vagnskadesjälvrisk, oavsett vem som kunde anses ha vållat trafikskadan.

Av villkoren för trafikförsäkringen framgick att trafikförsäkringen gällde med en grundsjälvrisk. Försäkringstagaren behövde dock inte betala någon självrisk om hen kunde visa att en annan person än hen själv eller föraren vållat skadan och försäkringsbolaget inte kunde visa att försäkringstagaren eller föraren varit medvållande.

För att försäkringstagaren skulle få slippa betala trafikförsäkringssjälvrisk måste hen alltså kunna bevisa att en annan person än hen själv eller föraren av hens bil vållade skadan. Nämnden bedömde att konsumenten inte förmått visa att någon annan än föraren av hens bil var vållande till skadan. Konsumenten var därför skyldig att betala trafikförsäkringssjälvrisk i enlighet med försäkringsvillkoren och nämnden avslog därmed kravet.

Änr 2021-00114

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde försäkringsersättning för självrisk efter en vattenskada. Försäkringsbolaget gjorde gällande att maximal ersättning var 6 000 kr, medan konsumenten ansåg att maximal ersättning var 25 000 kr på grund av den information som försäkringsbolaget lämnat till honom.

Det var ostridigt att självrisken reducerats i enlighet med de mellan parterna gällande villkoren. Tvisten gällde om det fanns anledning att rekommendera försäkringsbolaget att utge ersättning utöver vad som följde av villkoren.

Nämnden ansåg att beloppsbegränsningen till 6 000 kr vid vattenskada orsakad av läckage var en väsentlig inskränkning av försäkringsskyddet. Sådana väsentliga inskränkningar bör tydligt framhållas i marknadsföringsmaterial och förköpsinformation. Enligt nämndens bedömning fanns det i förköpsinformationen och övrig information från försäkringsbolaget som konsumenten hänvisat till inte någon tydlig information om begränsningen. I det marknadsföringsmaterial som konsumenten fogat till sin anmälan fanns formuleringar som inte kunde förstås på annat sätt än att självrisken vid läckageskada ersattes fullt ut upp till beloppet 25 000 kr, det vill säga att den enda begränsning som förelåg var att självrisker över 25 000 kr inte ersattes. Nämndens slutsats var därför att försäkringsbolaget inte lyft fram den aktuella inskränkningen på ett tillräckligt tydligt sätt i förköpsinformationen och övrigt marknadsföringsmaterial. Inskränkningen kunde därför inte användas mot konsumenten. Konsumenten fick därmed rätt.

2014-02620

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde skadestånd för trafikförsäkringsavgift som påförts efter att hens bilförsäkring sagts upp av försäkringsbolaget på grund av obetald premie.

Det framkom av ärendet att försäkringsbolaget hade skickat ett meddelande till konsumentens folkbokföringsadress med uppmaning att betala försäkringspremien senast 14 dagar senare och att försäkringen annars skulle upphöra den dagen. Konsumenten hade inte gjort sannolikt att meddelandet om uppsägningen inte kommit fram på grund av omständigheter som hen inte kunnat råda över. Det stod klart att konsumenten inte betalade premien i tid, men sedan återkom med betalning och ny anmälan om autogiro flera veckor senare.

Konsumenten hade bevisbördan för sina krav. Nämnden kunde inte utifrån handlingarna se att försäkringsbolaget hade begått något fel eller agerat försumligt på något sätt som skulle motivera konsumentens rätt till skadestånd. Konsumenten hade alltså inte bevisat att försäkringsbolaget hade orsakat kostnader som medfört skadeståndsskyldighet för försäkringsbolaget. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-00535

Försäkringsärenden

Konsumenten begärde ersättning för bil som totalförstörts i samband med stöld. Försäkringsbolaget betalade inte ut någon ersättning eftersom man ansåg att konsumenten inte hade något försäkrat intresse i bilen.

Av försäkringsvillkoren följde att försäkringen endast gällde om försäkringstagaren var bilens verklige ägare och huvudsaklige brukare. Detta innebar att försäkringstagaren kunde bli utan ersättning om hen var registrerad som ägare och hade tecknat försäkring för bilen trots att försäkringstagaren inte ägde den eller huvudsakligen brukade den.

Det är konsumenten som i egenskap av försäkringstagare har bevisbördan för att hen äger och är huvudsaklig brukare av fordonet. Det ankommer på hen att styrka att så är fallet. Full bevisning krävs.

Nämnden ansåg inte att konsumenten på föreliggande underlag och mot de invändningar som försäkringsbolaget fört fram hade fullgjort sin bevisbörda och styrkt att hen ägde fordonet och var dess huvudsaklige brukare i den mening som avses i försäkringsvillkoren. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2021-05878

Försäkringsärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften, för att inte vara betalningsansvarig, göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen (NJA 2017 s. 1105).

Det framgick av bankens utredning att konsumenten själv hade godkänt ansökan om lån och signerat den med mobilt bank-id. Det mobila bank-id:t hade skapats genom användning av e-kod som i sin tur endast kan genereras genom tillgång till kort, pinkod och dosa. Av konsumentens redogörelse gick det inte att dra slutsatsen att någon annan hade haft tillgång till hens bankanordningar. Konsumenten hade därmed inte gjort antagligt att det var någon annan än hen själv som ansökt om lånet. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2020-06536

Bankärenden

Konsumenten gjorde två uttag ur en bankomat om 2 x 4 000 kr och pengarna matades ut. Konsumenten försökte också göra ett uttag om 2 500 kr, men fick istället en lapp med meddelande om att uttaget avbröts. Trots det drogs pengarna från kontot. Konsumenten begärde att banken skulle ersätta uttaget på 2 500 kr. Nämnden konstaterade att det av det tekniska underlaget som banken hade skickat in, framgick inte annat än att uttaget hade gått korrekt till. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att konsumenten inte hade kunnat bevisa att hen inte fått ut några pengar ur bankomaten. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2019-17538

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att någon hade gjort tre bankomatuttag och ett köp om totalt ca 16 000 kr med hens bankkort, trots att kortet fanns kvar och förvarades i byxfickan. Konsumenten menade att hen måste ha blivit drogad och kortet skimmat och begärde ersättning av banken för transaktionerna. Av utredningen framgick det att transaktionerna utförts med konsumentens fysiska kort och pinkod.

Om det gjorts obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har banken under vissa förutsättningar en skyldighet att betala tillbaka pengarna till kontohavaren enligt reglerna i betaltjänstlagen. Det är den som påstår att det skett obehöriga transaktioner som måste göra det antagligt att transaktionerna varit obehöriga.

Nämnden konstaterade att konsumenten hade lämnat en knapphändig redogörelse och inte gett någon rimlig förklaring till hur någon annan kommit över kortet, gjort transaktionerna och sedan lämnat tillbaka kortet. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden att konsumenten inte hade gjort antagligt att transaktionerna var obehöriga och avslog därför kravet.

Änr 2020-24389

Bankärenden

I samband med en tågresa blev konsumenten av med sitt bankkort som fanns i plånboken, som låg i en mindre handväska som stängdes med en knapp. Handväskan i sin tur förvarades i en större stängd axelväska som konsumenten hela tiden höll nära kroppen och över sin axel. Konsumenten lade aldrig ifrån sig väskan eller hade den utan uppsikt. Vid påstigningen fick konsumenten hjälp av en man att komma på tåget. Strax efter upptäckte konsumenten att handväskan med plånboken var borta och ringde då genast banken och spärrade kortet, men tjuven hade redan hunnit ta ut 15 000 kr på kortet. Innan resan hade konsumenten gjort ett köp med kortet på Pressbyrån.

Banken menade bland annat att konsumenten inte hade haft sitt kort under sådan uppsikt som kunde krävas i den miljö hen befann sig i och att hen därför hade varit grovt oaktsam och fick stå för 12 000 kr själv. Nämnden konstaterade att även om konsumenten inte uppmärksammat själva stöldögonblicket fanns det inget i hens berättelse som tydde på att hen annat än tillfälligt brustit i sin uppsikt över kortet eller på annat sätt varit grovt oaktsam.

Nämnden ansåg att det var övervägande sannolikt att tjuven fått tillgång till koden genom att observera när konsumenten slagit in den vid betalningen på Pressbyrån. Att någon person lyckas observera när en pinkod slås in vid ett köp i en normal köpsituation innebär inte per automatik att kortinnehavaren ska anses ha varit grovt oaktsam med koden. Det hade inte framkommit att konsumenten på något vis brustit i normal aktsamhet då betalningen utfördes. Eftersom uttagen hade kunnat ske med pinkoden fick konsumenten betala en ”självrisk” om 400 kr. Banken rekommenderades att i övrigt ersätta hela förlusten.

Änr 2018-12086

Bankärenden

Någon stal konsumentens plånbok innehållande två kreditkort som förvarades i en väska som var inlåst på ett kontor. Konsumenten upptäckte förlusten ungefär kl. 14.30 men spärrade korten först när hen kom hem kl. 17.00. Konsumenten uppgav att anledningen till att hen inte spärrade korten direkt var att hen var tvungen att genomföra sina arbetsuppgifter på arbetet. Mellan kl. 14.55 och kl. 16.08 gjordes obehöriga transaktioner om ca 8 600 kr på det ena kortet och 4 000 kr på det andra kortet. Banken nekade konsumenten ersättning med motiveringen att hen inte spärrat kortet snarast efter att förlusten upptäckts, vilket hen var skyldig att göra. Nämnden ansåg att omständigheterna i konsumenten fall inte var sådana att hen kunde ursäktas för att spärranmälan inte inkommit snarast efter det att hen fått vetskap om att kortet hade stulits. Att spärra kortet först efter 2,5 timmar ansågs vara för sent. Nämnden avslog därför kravet.

Änr 2011-6641

Bankärenden

Konsumenten hade en vara till försäljning på Blocket och kontaktades av en person som dels ville Kontohaven blev uppringd av en person från ett låneföretag som sa att någon sökt ett lån i hens namn och att pengarna skulle föras över till hens konto i X-banken. En annan person, som påstod sig arbeta på banken, menade att banken behövde kontohavarens hjälp för att förhindra lånet. Senare upptäckte kontohavaren att ett kortköp gjorts på ca 57 000 kr. Kontohavaren medgav att hen lämnat ut sina kortuppgifter till bedragaren, men nekade till att ha lämnat ut några koder. Nämnden konstaterade att utredningen visade att kontohavaren måste ha lämnat ut både kortuppgifter och en engångskod som skickats ut på sms till kontohavarens mobiltelefon och att bedragaren använt informationen för att registrera och godkänna kortköpet.

En transaktion måste enligt betaltjänstlagen godkännas på ett säkert sätt (stark kundautentisering). För det krävs användandet av två eller flera komponenter som kunskap (t.ex. personlig kod som kontohavaren själv valt), innehav (t.ex. kontokort) och unik egenskap (t.ex. fingeravtryck). Nämnden ansåg att sättet som köpet i det här fallet godkänts på, dvs. med hjälp av kortuppgifter + engångsskod via sms, inte uppfyllde kraven på stark kundautentisering. Oavsett om kontohavaren varit grovt oaktsam när hen lämnade ut sina uppgifter eller inte, fick därför banken stå för den obehöriga transaktionen som genomförts.

Änr 2020-21764

Bankärenden

Konsumenten upptäckte att ett bankkort, som förvarats i byxans bakficka, saknades. Koden till kortet hade konsumenten bara haft i sin mobil. Senast kortet användes var en vecka tidigare, i samband med ett bankomatuttag. Konsumenten visste inte om hen tappat kortet eller om någon tagit det från fickan. Köp och uttag på ca 15 500 kr hade gjorts. Banken hade endast ersatt konsumenten med beloppet som översteg 12 000 kr med bland annat motiveringen att det var antagligt att pinkoden hade funnits noterad i anslutning av kortet och att konsumenten därför varit grovt oaktsam. Konsumenten ville ha ersättning för hela beloppet.

En betaltjänstanvändare är enligt betaltjänstlagen skyldig att skydda de personliga behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet och vid vetskap om att detta kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt avtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret begränsat till högst 12 000 kr.

Av bankens villkor framgick bland annat att kortet ska förvaras så att ingen annan ges tillfälle att använda det och att kortinnehavaren ska skydda en personlig kod genom att inte anteckna koden på kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i kortets omedelbara närhet.

Nämnden konstaterade att transaktionerna gjorts med kort och pinkod och att den som gjort transaktionerna därför måste ha känt till koden. Någon behörig transaktion med pinkod hade inte skett i nära anslutning till de obehöriga transaktionerna och konsumenten hade inte lämnat någon förklaring till hur den som stulit kortet har kunnat känna till koden. Nämnden drog slutsatsen att koden måste ha funnits uppskriven på något sätt tillsammans med kortet eller på annat sätt kunnat förknippas med detta. En kontohavare som förvarar kort och kod tillsammans och förlorar dessa i offentlig miljö anses normalt sett ha agerat grovt oaktsamt. Nämnden avslog därför konsumentens krav. 

Änr 2020-21153

Bankärenden

Konsumenten kontaktades av en säljare på ett finansbolag och råddes att sälja en del av sitt värdepappersinnehav och istället investera i ett hävstångscertifikat. Konsumenten uppgav att hen inte blev informerad om att investeringen innebar en hög risk och att hen uppfattat det som att hen åtminstone skulle få tillbaka det hen satt in minus kostnader. Finansbolaget uppgav att bolaget visst informerat om riskerna med placeringen. Bolaget skickade, trots påminnelse, inte in någon rådgivningsdokumentation.

Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska rådgivaren bland annat dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentation till konsumenten. Syftet med det är bland annat att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningen. Rådgivaren ska iaktta god rådgivningssed och ta tillvara konsumentens intresse. Om en rådgivare genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada, ska denne ersätta skadan.

Eftersom skriftligt underlag för rådgivningen saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat. Av utredningen i ärendet framgick det att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen i produkten överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden ansåg därför att den rådgivning som lämnats hade varit vårdslös. Den vårdslösa rådgivningen orsakade konsumenten skada genom att hen gjort investeringar på ett sätt som hen annars inte skulle ha gjort och nämnden kom fram till att konsumenten skulle försättas i samma ekonomiska situation som innan investeringen genomfördes. Nämnden rekommenderade därför rådgivningsföretaget att återbetala det investerade beloppet till konsumenten samt ränta. Nämnden rekommenderade också rådgivningsföretaget att betala tillbaka uttagna avgifter samt eventuella övriga kostnader som konsumenten haft på grund av investeringen.

Änr 2019-06075

Bankärenden

Banken hade avslutat konsumentens bankkonton med motiveringen att banken inte förstod varifrån pengar som satts in på kontona kom från samt med hänvisning till misstanke om terrorism och penningtvätt. Konsumenten menade att hen endast hade lånat pengar av vänner eftersom hen befann sig i ekonomisk kris och att det inte rörde sig om det som banken påstod. Konsumenten begärde att banken skulle öppna kontona igen.

Enligt betaltjänstlagen har en konsument som kan bevisa att hen är bosatt inom EES rätt att få öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner i svenska banker. Rätten till ett betalkonto är dock inte ovillkorlig och gäller inte om öppnandet av ett sådant skulle strida mot bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).

Av handlingarna i ärendet framgick det att banken bedömt att det var nödvändigt att ställa frågor till konsumenten med anledning av vissa transaktioner som gjorts till kontona. Banken ansåg sedan att konsumenten inte på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för syftet med de aktuella transak­tionerna eller varifrån pengarna kom, varför samarbetet avslutades. Nämnden konstaterade att konsumenten inte hade lämnat in någon bevisning som gav nämnden någon vägledning. Nämnden utgick därför från att banken följt gällande lagstiftning och avslog kravet.

Änr 2020-08290

Bankärenden

Konsumenten fick ett brev från banken där det framgick att hen beviljats ett lån på 90 000 kr. Lånet hade satts in på konsumentens personkonto och därefter hade överföringar gjorts från hennes bankkonto till andra personer. Konsumenten menade att hen inte hade tagit något lån och begärde bland annat att banken skulle återbetala pengarna som en släkting betalat in för att lösa lånet.

Det aktuella lånet hade godkänts med bank-id. Högsta domstolen har konstaterat att när det är fråga om en elektronisk låneförbindelse som har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift är det långivaren som måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som